Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

Hej hopp! Här sitter jag med massor av informationspapper som damp ner i brevlådan för någon timme sedan. Mycket information om bagaget, vad det får väga och inte väga, storlekar, och så vidare. Men även lite andra roliga prylar, så som namnskylten på bilden nedan. 

 

Brevlådan och jag är inte bästa vänner just nu. Hen hade lovat mig post. Post som lyser med sin frånvaro.

 

 

 

 

 

 

 

Här sitter han som inte hade tänkt att skriva något idag. Men nu gör han ju det i alla fall. Varför? Jag vet inte. Känner bara ett starkt behov av att leverera någonting när jag ser att ni har bjudit på nytt besöksrekord. 39 unika besökare på en dag, än så länge!

 

Nu är det alltså tio dagar kvar till mitt avresedatum - imorgon är det inte längre tvåsiffrigt. Exciting! 

 

I skrivande stund har jag ett par saker kvar att styra upp, och de jag kommer på just nu är att

• Fixa en kamera som jag kan ta med mig
• Samla ihop bilder på vänner och familj här i Sverige, som jag kan visa för min värdfamilj
• Se över packningen. Skriva klart packlistan.
• Fundera lite på vad man kan berätta om Sverige i USA (lika bra att vara förberedd)
• Organisera min lilla avskedssammankomst (välkomna, ni som läser!)

Att koka soppa på en spik. Lite så känns det när jag nu ska komponera ihop ett inlägg. Jag vet fortfarande inte så mycket mer om avresan än att jag kommer lämna Sverige genom Landvetter tidigt på morgonen den 7 augusti. Det jag däremot vet är att jag snart vet mer. 

 

Jag får mycket mail just nu, de mesta är som vanligt spambrev men bland dem så finner man guldkornen. Som igår, till exempel. När det vid lunchtid trillade in ett från AFS-kontoret så hoppade jag till där jag satt, i trucken på jobbet. De berättade att på måndag så skickar de ut ett brev till var och en av oss som ska åka iväg den 7 augusti, innehållande en "name tag", ett ID-kort och ett brev (i ett brev då, tydligen?) med vidare information angående resan, ankomsten till USA och vad som händer där efter.

 

Nu kan jag börja att analysera innehållet i mailet, men det blir svårt. Name tag, det borde väl vara någon slags namnbricka. Kanske något som man ska bära på under resan? Vad vet jag! ID-kort är vad vad det låter som. Jag har visserligen inte en aning, men jag misstänker att det kan ha något med försäkringar och dylikt att göra. Dock bara en vild gissning. 

 

Brevet med informationen då? Det får jag återkomma till, när det har anlänt. Jag lovar! Nu vänder vi blad. Igår besökte jag Falkenbergs storebror Varberg, där den eminenta Håkan Hellström spelade. Han bjöd på en trevlig kväll. Jag tänkte nog inte skriva något ytterligare om konserten, du kan väl ta och lyssna på musiken istället!

 

Kan det vara en lämplig beteckning på tillvaron? Jag tror nog det. Så känns det, i alla fall.

 

Mätt och belåten sitter jag i skuggan av vår gula villa. De varma sommarkvällsvindarna sköljer över mig. Genom köksfönstret hör jag min pappa läsa ett recept för min lillasyster. Grannar samtalar vid sin uteplats. Från centrum, en liten bit bort, hörs musik. 

 

Femton minuter efter midnatt fick jag ett mail från den andra sidan av Atlanten. Det var från en kvinna boende i Tennessee, som visade sig vara en AFS volontär. Jag tolkar det som om hon var ledare i ett AFS-nätverk med studenter, värdfamiljer och volontärer boende i regionen Alabama, Mississippi, Tennessee och Kentucky. I mailet fanns det utöver ovanstående information en länk till en facebookgrupp där jag nu är medlem. Jag har inte riktigt förstått syftetet med varken medlemskapet eller nätverket ännu, men det märker jag nog när utbytet är igång. Lite otydligt kanske, det tycker jag också. Men jag tyckte att det var lämpligt med lite USA-snack såhär två veckor före avresa.

 

Tänk ändå va, snart sitter jag på flygplanet påväg till staden på bilden nedan. Men förhoppningsvis ser den lite fräschare ut - bilden är ju trots allt från 1932.

Jag finner det lägligt att dela med mig av vad jag ser här uppifrån bloggens topp. Det är en imponerande vy med utsikt åt alla möjliga håll och kanter. Trots det breda utbudet så har jag spetsat in mig på några favoriter som jag tänkte dela med mig av. En av dem är kartan. Det är spännande att se från var i landet trafiken till min blogg härstammar. Än så länge ser den ut enligt följande. 

 

Cirklarnas storlek och färgstyrka ökar alltså linjärt med besöksaltalet från orten.

Många sömnlösa nätter.... okej, kanske inte riktigt så. Men många tankar har jag ägnat åt att försöka komma på en lösning till datorfrågan, alltså, huruvida jag ska släpa med mig en dator över Atlantern eller inte. Det har funnits några olika aspekter att ta hänsyn till, men nu har jag slutligen kommit fram till en lösning. 

 

Efter klartecken från min värdpappa så tog jag slutligen tjuren vid hornen och klickade hem en laptop modell enklare från en datorleverantör, vilken jag nu sitter och knapprar på. Jag vet inte hur mycket tid som kommer att spenderas vid datorn i USA, förhoppningsvis inte speciellt mycket, och då tänkte jag att en enklare variant av dator kunde passa bra. Problemet har tidigare varit att min "vanliga" dator här hemma väger ~18kg, vilket är på tok för mycket att ta med sig som bagage. Vikten är dock inget problem längre - denna nätta lilla pryl väger inte mer än 1520 gram!

 

Idag så besökte jag den närliggande storstaden Göteborg med min lillasyster Emma, 16 år. Vi spatserade omkring, åkte spårvagn, uträttade lite ärenden: främst relaterade till hennes friluftsliv. Jag passade även på att köpa ytterligare några gåvor till värdfamiljen, men nu tror jag faktiskt att presentkvoten är fylld. Hela dagen var supertrevlig, men det var ett möte som förgyllde dagen lite extra.

 

Vi hade precis parkerat bilen och jag skulle gå för att betala. Eftersom det trots allt är år 2013 så brydde jag mig inte om att ta med mig några mynt till parkeringsautomaten, istället räknade jag blint med att maskinen skulle accpetera något av mina mastercards. Vilket den inte gjorde. När jag stod och trasslade med bankkort fram och tillbaka så började jag småprata med paret bakom mig i kön som visade sig vara från Australien. En kort stund senare lät jag dem gå före och de lyckades genomföra sitt biljettköp utan problem. Sedan var det min tur igen, men jag fick inte till det denna gången heller. Paret stod fortfarande kvar och vi hade fortsatt att prata med varandra. Då föreslog mannen att han kunde betala på sitt kort, vilket han också gjorde. När han hade gjort det så erbjöd jag honom givetvis en kontantersättning för de 35 kronor som han hade betalat åt mig, men de nekade han till. Det slutade alltså med att han bjöd på parkeringsavgiften.

 

Historiens underhållningsvärde må vara lågt, men det var ett trevligt möte och en fin gest av mannen. Det är när man möter så här trevliga människor som man återfår tron på mänskligheten.

 

När vi stod där då hann jag berätta om både ditten och datten, jag berättade att jag snart skulle åka iväg som utbytesstudent och nämnde Alabama, och då skrattade kvinnan och sa: "so you're going to the deeep souuuth", medan mannen stämde in och sa att "you'll love it there". 

 

Abrupt slut på ett spontant inlägg av novellkaraktär. Godnatt!

 

PS. Imorgon har jag goda nyheter att leverera :-)

Något som kan vara bra att ha när man åker utomlands är naturligtvis en resväska! I mitt fall har denna lyst med sin frånvaro under en längre tid, men igår så gjorde jag slag i saken. Jag satte mig bakom ratten och satte kurs mot centrum, och efter en två kilometer lång resa så var jag framme. Väl i väskaffären så fann jag väskan som jag sökte. En väska sydd i krokodilskinn, 4,3kg tung och med en volym på 110 liter. 

 

Nej, väskan är inte tillverkad av krokodilskin. Däremot så är den tillverkad av polypropenplast, vilket innebär att den är lite böjbar. Lustigt!

 

Alltså, wow. 20 dagar kvar nu. Det har väl blivit någon slags tradition att skriva ett inlägg när antalet dagar kvar halveras, och varför bryta den nu?

 

Allt känns toppen. Jag skäms nästan för att säga det, men för varje dag som går blir jag bara mer och mer taggad och motiverad till äventyret som hägrar. Jag längtar till dagen då jag får sätta mig på planet med en klump av ångestblandad förtjusning i halsen och lämna lilla Axel bakom mig, ensam kvar på flygplatsen.

 

Om dagarna så åker jag runt i min truck och funderar på livet. Det är ett fint ställe, jobbet. Man har tid att förbereda sig mentalt samtidigt som man bygger upp en budget som kanske, om det vill sig väl, kan inkludera en resa Hawaii eller någon annan destination, beroende på vad AFS nu har att erbjuda.

 

 

Tillbakablick: Hur tankarna gick för 60 dagar sedan.

 

"Lilla Axel"

Låter rubiken bekant? :)

Valet av organisation kan tyckas vara banalt, men faktum är att det kan vara avgörande för hur din upplevelse blir. I slutändan beror allt på dig som person, men du kan vara förberedd på ett eller annat sätt. För 12 månader sedan så började jag kika runt på vad olika organisationer hade att erbjuda, jag jämförde prisklasser och studerade vad som ingick i relation till priset. Efter research och lite mailfrågor fram och tillbaka så slutade det med att jag skickade in mina ansökningshandlingar till AFS.

 

Varför det blev just AFS är inte så intressant, det hade faktiskt med min ålder att göra. Jag är ju fyllda 18 och då var det några organisationer som inte ville ha mig, medan AFS välkomnade mig med öppna armar. Mer intressant är väl då mina erfarenheter av AFS som organisatör. 

 

AFS i Sverige är en relativt liten organisation, samtidigt som mig så skickar de iväg 58st utbytesstudenter, varav 48st av dem ska åka till USA, precis som jag. Jag tycker att det känns ganska lagom, då man känner sig unik i kontakten med organisationen och inte som en i mängden. Även om AFS i Sverige är ganska litet så verkar de vara ganska stora och påstår sig vara väletablerade i USA.

 

AFS är en internationell organisation, de finns alltså på plats i alla länder som de erbjuder utbytesprogram till. Det känns seriöst att kunna vända mig till AFS i USA om det mot förmodan skulle bli problem där, istället för att behöva vända mig till en amerikansk organisation som sedan i sin tur skulle kontakta den svenska organisationen. AFS i USA har ett journummer dit man kan ringa 24/7 om så skulle behövas.

 

Jag är inte så insatt i vad de olika organisationerna har för programavgift, och jag tror inte att avgiften är något att hänga upp sig på. I slutändan så kommer det att kosta ungefär lika mycket oavsett organisation. Istället för att titta på avgiften så titta på vad som ingår. Om man åker med AFS så ingår massor av olika småsaker, men något som är värt att lyfta fram är alla de läger som man får delta vid. Avreselägret, som ägde rum i mitten av juni. Upp till fem läger under året när man är borta, där man får träffa utbytesstudenter i värdlandet från hela världen, och till sist ett "välkommen hem-läger" där man återförenas med de man träffade på avreselägret.

 

Med tre veckor kvar till avresedatumet så har jag bara positiva erfarenheter av AFS som organisation. De har varit tydliga i mailkontakten och i dagsläget finns det inga oklarheter. Jag är helt enkelt nöjd med mitt val av organisation.

 

Passa gärna på att ställa frågor i kommentarsfältet om det är något som ni funderar på angående AFS eller livet i största allmänhet!

Tillbaka i verkligheten efter en surrealistisk helg. Min hjärna blev förvirrad när jag tog mig till Gotland på dryga två timmar när resan vanligtvis brukar ta nio. Smidigt, det där med flygmaskiner. Hur som helst så har jag haft en kanonhelg med god mat, sol och bad - men framförallt trevligt umgänge. Efter den här helgen så har jag nog tillräckligt med energi för att orka flytta på lådor (jobba) i ytterligare tre veckor innan jag far iväg!

 

En Gotlandsbild, kanske? Här är jag som står och poserar med ett berg, men rätt som det var blev jag avbruten...

 

Jag var helt övertygad om att nästa gång som jag sitter på ett flygplan så är jag påväg till USA, men nej. Nästa gång är tydligen imorgon, och då är destinationen ännu inte New York, utan istället Visby. Roligt, ska det bli. Jag hade inte förväntat mig att komma till Gotland den här sommaren, men i och med att jag jobbar förmiddag imorgon och eftermiddag på måndag så blir helgen ovanligt lång, och jag får möjlighet att ge mig ut på vad som troligtvis blir min sista Sverige-resa innan USA. Som några av er kanske kommer ihåg så besökte jag Gotland även i mars. Mer om det här och här.

 

Utöver arbete och minisemestrande så har jag även uträttat lite småsaker inför USA, till exempel så har jag fått mina betyg översatta till engelska! Lite dumt dock, att de har översatt "moderna språk" till "modersmål"... Hallå, jag kommer inte från Tyskland!

 

Ibland måste man andas, och det har jag gjort nu. Men det glädjer mig att ni som läser tittar in även när det är tomt på nya inlägg.

 

Tidigare ikväll så satt jag kluven vid middagsbordet. Jag hade precis tryckt i mig pannkakor i plural och min mage kändes som en ballong, såsigheten var ett faktum. Helst av allt så hade jag velat sätta mig till rätta i kvällssolen eller kanske lägga mig i soffan, men jag hade sedan länge planerat att ge mig ut för att springa. Ångesten innan man ger sig iväg är retlig, men den ångest som infinner sig om man bestämmer sig för att skjuta upp springuren ytterligare en dag är fruktansvärd. Med det i åtanke började jag söka kortsiktig träningsmotivation, och vet ni vad, jag fann den!

 

Jag övervägde lite olika idéer, till exempel så funderade jag på om att springa barfota i sanden kunde vara något för mig, men nej. Jag är inte riktigt så manlig. Istället så fick jag en strålande idé, att springa med mobilen som timer. Med största sannolikhet så har hundratusentals människor gjort samma sak innan mig, men jag kom på det själv!

 

Konkret exempel följer: i samma stund som startskottet går ställer in mobiltelefonens timer 15 minuter. Jag springer en relativt enkel sträcka som jag lätt kan memorera (rakt fram) under dessa 15 minuter. När klockan ringer så vänder jag om hemmåt, samtidigt som jag startar om timern på 15 minuter. Om jag hinner hem innan klockan ringer för andra gången så har jag sprungit snabbare på hemvägen och därmed vunnit! 

 

Ovanstående stycken står för en bråkdel av de tankar som snurrar i mitt huvud just nu, men med denna lilla berättelse så lyfter jag på hatten och tackar för mig. Trevlig kväll!

 

Nog är det lustigt, ändå. Hur man börjar uppskatta de saker som man snart kommer att leva utan. Den kärlek som jag hyser till min omgivning just nu är något utöver det vanliga. Saker som vanligtvis passerar förbi i periferin registreras och reflekteras över. 

 

Det kan vara vad som helst, stort som smått. En förmiddagspromenad med bra musik utmed Ätran, vattenflödet som går genom staden där jag bor skapar omotiverat starka intryck. För att inte tala om hur mäktigt det kändes att få vandra omkring i de smala gränderna i Gamla stan, i Stockholm, bland de åldrade 1500-tals byggnaderna. Det finns något fint i det. Ett stycke minnesvärd historia.

 

Nu sitter jag och klurar på vad jag ska hitta på i helgen. Faktum är att teoretiskt sett så kan jag göra vad jag vill. I garaget står bilen rastlös och här sitter jag, suktandes efter nya intryck. Vi får väl se vad min fantasi har att erbjuda!

Jobb hit och jobb dit. Den här veckan så är det 14-22 som gäller, men jag klagar inte. Det är roligt, jag tjänar pengar och så får jag tid att tänka på livets stora frågor. Dock så finns det något som är lite mindre lustfyllt... Att förbereda matlådor är jättejobbigt! Speciellt när det inte finns några rester att plocka utav i kylskåpet. Därför har jag nu stekt köttbullar som jag ska äta om 8 timmar, meningsfullare saker har jag gjort i mitt liv.

 

Tänkte även passa på att varna er. Om det är någon som är allergisk mot parfym och bor i Halland så kan det vara läge att stanna inomhus idag. I morse när jag hade duschat så såg jag att man kunde skruva av något vid bottnen av min deodorant. Tydligen var inte en bra idé att göra så, och det slutade med att jag råkade dränka min vänsterhand i en doft som osar manlighet.

 

Jag är så lycklig. När jag tänker på allt roligt som jag har framför mig, och de roliga grejer som jag har fått vara med om. Till exempel igår, när jag hade en kanondag på Liseberg med fem underbara utbytesvänner. Vi som var där har bara träffats ett fåtal gånger tidigare, men eftersom man som utbytesstudent har något stort gemensamt, så klickar man enkelt med varandra.

 

Tillsammans så åkte vi berg- och dalbanor, spatserade omrking, pratade och umgicks helt enkelt, supermysigt! Nu kommer vi troligtvis inte att träffas förrän om något år, men då hoppas jag på någon form av återförening.

 

Jo, just det... Vi tyckte att det var en rolig idé att avsluta besöket genom att sätta oss fem personer i samma flumeride-flotte, och mycket riktigt - det var en rolig idé, men man blev mycket blöt! Mina skor är fortfarande fuktiga...