Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

Lilla Axel is present

Publicerad 2013-07-18 08:30:00 i Allmänt,

Alltså, wow. 20 dagar kvar nu. Det har väl blivit någon slags tradition att skriva ett inlägg när antalet dagar kvar halveras, och varför bryta den nu?

Allt känns toppen. Jag skäms nästan för att säga det, men för varje dag som går blir jag bara mer och mer taggad och motiverad till äventyret som hägrar. Jag längtar till dagen då jag får sätta mig på planet med en klump av ångestblandad förtjusning i halsen och lämna lilla Axel bakom mig, ensam kvar på flygplatsen.

Om dagarna så åker jag runt i min truck och funderar på livet. Det är ett fint ställe, jobbet. Man har tid att förbereda sig mentalt samtidigt som man bygger upp en budget som kanske, om det vill sig väl, kan inkludera en resa Hawaii eller någon annan destination, beroende på vad AFS nu har att erbjuda.

Tillbakablick: Hur tankarna gick för 60 dagar sedan.

Det är så lätt att för andra att säga, och för mig att tänka "Det handlar bara om ett år, sen blir allt som vanligt igen". Men nej, jag vet att så blir det inte. Ingeting kommer att vara sig likt. Det kommer vara en annan Axel som kommer tillbaka än han som åkte iväg. Han kommer att vara förändrad föralltid, präglad av upplevelser, intryck och rikare på kunskap. Kunskap om livet.

"Lilla Axel"

Låter rubiken bekant? :)

Kommentarer

Postat av: Olivia

Publicerad 2013-07-18 22:15:23

Hej! Vilken toppenblogg du har!!! Jag går i utbytestankar, o funderar på att kanske söka till nästa år. Men det känns lite skrämmande, och det är svårt att veta vad man verkligen vill... Tänk om man inte kan ta till vara på året på ett bra sätt, ororar det aldrig dig? Är du liksom säker på att komma hem med en ny Axel? Och hur känns det att du kommer "missa" ett år hemma, utan klassen, familjen o vännerna? Vore snällt om du kunde ge lite av dina tankar kring detta! :)

Svar: Så roligt att du tycker det. Fast ännu roligare är det att du berättar det för mig, tack!
Det är nog svårt att ta vara på året på "rätt" sätt, men att man kommer växa som person är jag övertygad om. Banden med föräldrarna klipps på ett naturligt sätt, och man vänjer sig vid att klara sig på egen hand. På så sätt blir det lättare att flytta hemifrån senare i livet, och så vidare. Språkkunskaperna behöver vi inte ens tala om. Jag känner att jag redan har vuxit enbart genom att ta beslutet att åka iväg!

Att missa ett år hemma är inte heller något att hänga upp sig på. Visst, jag gick i en kanonklass och trivdes verkligen med min roll i den, men med ett år kvar till studenten så är det ändå inte så mycket att bry sig om. Jag tror nog att det dyker upp andra "bra klasser".

Visst kommer jag att sakna min familj, men de kommer att finnas kvar. Samma gäller för de bra vänner som man har, om de verkligen är bra vänner så kommer de inte säga upp bekanskapen bara för att du råkar vara borta 10 månader. Faktum är att jag inte har speciellt stor vänskapskrets; jag har några goda vänner varav den jag står närmast också åker iväg på ett år utomlands - så att "missa" ett år bland mina vänner är inget jag ser som ett problem, även om jag förstår att det kan vara jobbigt för många andra.

Hoppas jag lyckades med att skapa lite klarhet, men fortsätt gärna att kommentera - jag för gärna en diskussion!

Axel

Kommentera inlägget här

Lite om mig

Jättesnäll och ganska snygg 20-åring. Just nu i gymnasieskolans slutfas och till hösten har jag ambitionen att börja studera vid KTH i vår huvudstad. Läsåret 2013/2014 befann jag mig i Alabama, USA för ett år som utbytesstudent. Organisationen som jag åkte med var AFS (rekommenderas). Kvar finns bloggen, späckad med bilder och tankar. Allt från grundläggande förberedelser till hemresan. Håll till godo!

Kategorier

Länkar