Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

"The Military Ball"

Publicerad 2013-12-10 04:15:00 i Allmänt,

Nu när jag börjar på det här inlägget så är det söndagskväll, klockan är 22:19. Jag misstänker att jag inte kommer att skriva klart idag. Så ja. Vi får väl se hur det blir med det. I fredags så var jag i skolan och det mesta var väl som vanligt. I skolan alltså. Dock så hoppade jag över friidrottsträningen efter skolan till förmån för vila och förberedelser inför kvällens evenemang, "The 3rd annual JROTC Military Ball". Det är precis vad det låter som. En militärbal, som jag var välkommen till eftersom jag är med i JROTC, militärkursen, eller vad man nu vill kalla den.
 
Jag kan ju börja med att säga att JROTC är långt ifrån mitt favoritämne här i den amerikanska skolan, men dansen är en social grej så det var helt okej, eller snarare: jätteroligt! 
 
Det hela kickade igång någon gång runt 17:30 när min date Ashley kom för att plocka upp mig. Enligt klassiska värderingar så är det nog egentligen killens uppgift att skjutsa tjejen, men jag får ju trots mitt svenska körkort inte köra bil här i Amerika pga. okänd anledning, så det gick inte för sig!
 
Men det var okej. För med sig hade Ashley sitt entourage med chaufför, fotograf, syster och kusin. Mycket folk kan det låta som, men kusinen skulle också med ut och dansa, och vi snart så ska vi även hämta upp hans date. Men först! Lite fotografering utanför mitt hus. 
 
 
Det gick ganska smidigt. Därefter så hoppade vi in i bilen för att åka vidare till Ashleys kusins (som heter Thomas) date. Hon bodde bara minuter från mig. Knack knack på dörren och vi blev insläppta, och vi knäppte ytterligare lite bilder på alla oss fyra. 
 
 
Ser bra ut. Nu kommer nästa textvägg. Åter igen in i bilen och denna gången så bar de av mot vår älskade skola, St. Clair County High School, där dansen ägde rum. Vi lyckades trots ett kraftigt nederbörd av divätemonoxid i flytande form att ta oss innanför dörrarna utan att bli allt för blöta. Tur! Det hade ju inte var så snyggt.
 
 
 
När vi kom in så "anmälde" vi oss, jag blev tilldelad en slips och en liten skylt med mitt efternamn på, liknande den som Thomas har på sig här på bilden ovan. Fast det står ju Ericsson på min, såklart! När jag hade fått alla tillbehör till min "uniform" så ställde vi oss i kön till den officiella fotografen där vi tog lite snitsiga bilder. 
 
Det gick snabbt och smidigt, och nu så hade vi lite tid att mingla runt innan kalaset kickade igång. Gick runt och pratade med lite folk, både gamla och nya ansikten. Gamla och nya ansikten... Där lät jag gammal.
 
Jaha nähä. Rätt som det var så började en kö ta form, och vi förstod att nu är det dags att gå in. Efter att ha passerat genom dörren så stod det en rad med människor som jag fick skakat hand med. Rektorn, några "högt rankade elever" och några ROTC- (militärklass) instruktörer. Det verkade glada att jag kom.
 
"Hello, it's so nice to see you. I'm SO glad you're here."
"Nice to see you, looking really good."
 
Jag älskar komplimanger, synd bara att jag är så värdelös på det själv. Men jag har faktiskt blivit lite bättre! Hur som helst så fann vi vårt bord, och kort där efter så kickade programmet igång! Men först... en till bild! Vi är väl ganska gulliga ändå???
 
Notera gärna den mycket patriotiska dekorationen. Det är så det är, här i Amerika! Fast kanske kryddar de lite extra när det är militärbal och allt...
 
Någon gång här så drog ett ~50 minuter långt program igång, där den amerikanska flaggan samt delstatsflaggan blev inburna, nationalsången sjöngs och så skulle en mängd priser delas ut. Bland annat från lärare som ville uppmärsamma någon som utmärkt sig lite extra, ett pris som rektorn delade ut som alla skolans lärare tillsammans hade röstat fram och så hade de även en "Who is who?". Vad sjutton är det då?
 
"Who's who?" är någon grej som de kör med på amerikanska skolor, om jag har förstått det hela rätt. Det bygger på att eleverna röstar på varandra under vissa specifika kategorier. Först så röstar alla hejvilt och sedan så nomineras de fyra pojkar och fyra flickor med flest röster, och så får man ringa in det namnet som man tycker passar in bäst under kategorin.
 
HALLÅ AXEL VANN DU NÅGOT??? Ja men det gjorde jag ju! Jag var nominerad till "most unique" och "most reliable", och jag lyckades kamma hem titeln "most unique", vilket även min date Ashley hade gjort! Lustigt, hur det kan te sig.
 
Jag måste också få erkänna att jag var lite smickrad över att vara nominerad som "mest pålitlig" efter bara några månader här!
 
Någon gång efter att det här hade lästs upp så var der dags för maten. Som inte var jättespeciell... mest plockmat i alla dess former. Frukt, kex med ost, pizza, köttbullar, minikorvar i minimala pinnbröd, kallskuret och såklart de obligatoriska kakorna. Samt en hel skål med nachos och en annan med ostdipp. Ingen gourmetmiddag direkt, men någon form av näring fick jag i mig. 
 
Lagom till efter maten så ropades alla "högrankade" elever i militärprogrammet att gå ut ur lunchrumed med sin respektive date. Vilket råkade inkludera bland annat mig och Ashley. Det var de "högrankades" uppdrag att kicka gång dansen genom att dansa till en lugnare låt. Men först så skulle alla presenteras. Så par efter par vandrade vi in och så fick vi våra namn upplästa. När de nämnde att jag var en "foreign exchange student from Sweden", så kunde jag såklart inte låta bli och vinka lite till de 150+ människorna i publiken. Hehehe, typiskt mig. 
 
Här snackar vi HD!
 
Ungefär här så slutar bildströmmen och i mitt minne så ser jag mig stå och dansa på något stelt, svenskt sätt, i ett mörkt lunchrum tillsammas med vänner och ovänner. 
Skojade bara. Jag har inga ovänner!
 
Dock så var det ungefär sådär resten av kvällen såg ut. Musik pumpades ur högtalarna och ljus i alla färger som spred energi och glädje.
 
Nu har jag en till bild som jag faktiskt vill dela med mig av. Någon gång under dansen så dök min fysiklärare och friidrottstränare upp, som tidigare har varit med i USA:s marinkår, en militärgren. Typ. Men där dök han alltså upp, iklädd full uniform. Den ser så grymt stilig ut. Och han är alltid så rolig, på sitt egna sätt. Han slutar aldrig att överraska mig med sina konstiga idéer, och även om han är väldigt speciell så är han nog min favoritlärare. Även om det ofta käns som om jag borde lära ut fysiken istället...
 
Men här har vi honom i alla fall! Mr. Gold! I folkmun även kallad Coach Gold. Även om jag tycker Mr. låter lite coolare.
 
 
Så småningom så närmade sig klockan 23:00 och det var dags att bege sig av hemmåt. Efter att ha hjälpt till litegranna med städningen så satte vi oss i bilen och lämnade kalaset, som efter många om och men placerade sig otroligt högt på listan över roliga saker som jag har varit med om, eller om inte detta kanske ändå var något av det bästa. Hittills, that is!
 
Nu har klockan blvit måndag och timvisaren pekar på nio, och jag ska logga ut för idag. Som vanligt önskar jag er, med reservation för stavfel, en fin dag. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Lite om mig

Min profilbild

Axel

Jättesnäll och ganska snygg 20-åring. Just nu i gymnasieskolans slutfas och till hösten har jag ambitionen att börja studera vid KTH i vår huvudstad. Läsåret 2013/2014 befann jag mig i Alabama, USA för ett år som utbytesstudent. Organisationen som jag åkte med var AFS (rekommenderas). Kvar finns bloggen, späckad med bilder och tankar. Allt från grundläggande förberedelser till hemresan. Håll till godo!

Kategorier

Arkiv