Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

Se hit

Publicerad 2015-04-12 16:01:00 i Allmänt,

Till dig som funderar på alt. har bestämt dig att åka iväg på ett utbytesår:
 
Jag svarar jättegärna på frågor om det är något som du funderar på, hör av dig!
 
axel756@gmail.com
Facebook

Nya tider

Publicerad 2015-04-12 16:00:10 i Allmänt,

Jag känner inte samma behov att skriva i bloggen som jag gjorde förr, vilket kanske har märkts på inläggsintensiteten. När jag var i USA så kände jag mig nästan tvungen att skriva varje inlägg, eftersom jag hade lovat mig själv att dokumentera i syfte att dela med mig men även för att minnas själv - och för att jag själv visste hur tråkigt det var när man följde utbytesbloggar som utan förvarning slutade publicera nya inlägg.
 
Trots att jag numer befinner mig på hemmaplan så måste jag medge att det ibland kliar i fingrarna. Det är mysigt att själv få formulera iakttagelser och åsikter, utan att någon sätter käppar i hjulet för en. Kanske blir det ett par inlägg även i framtiden. 
 
Passade även på att kasta ut en gammal "design", till förmån för en ny. 
 
 

Throwback Thursday

Publicerad 2014-08-07 14:43:56 i Allmänt,

As of today, it is exactly one full year (yes, that 365 days) since I left the beautiful nation Sweden in order to experience what the big country across the Antlantic had to offer. Sure, I was nervous. Yet, I felt like I was ready. And as I'm typing this, I know it was totally worth it. I have experienced so much. The good and the bad. I learned to appreciate and embrace what I used to take for granted.
 
I learned how to socialize. How to conquer my fears when meeting new people. It's just great. Also, I might have caught on some of the English language while doing it all.
 
At some point during the fall, I would like to share some pictures here on my blog, of what I'm doing and so that y'all can see what my surroundings look like. So stay tuned. It's a promise.
 
But guess what time it is now? It's time for pie. 
 
HAAAAAAAJJJJJJJJJJJ
 
 

Sverige

Publicerad 2014-07-02 20:05:04 i Allmänt,

Nu är jag hemma. Livet känns konstigt, men underbart. Det var jobbigt att ta farväl av min värdfamilj och Ashley, men jag överlevde. Jag lär ju åtminstone se dem igen.
 
 
Men som så ofta kan något "dåligt" leda till något "bra", i det här fallet återförening med min kära familj. Pappa bakom kameran.
 
 
Jag är så nöjd med utbytesår. Det har gjort mig till en bättre människa. Om du har chansen och överväger: åk! Du kommer inte att ångra dig efteråt.

Rickwood Field

Publicerad 2014-06-26 06:03:49 i Allmänt,

Det blir inget dunderinlägg idag. Hemresan gömmer sig bakom hörnet och jag lär väl vara hemma innan jag hinner blinka. Tänkte inte blogga om den, men nu kan jag inte låta bli att berätta om hur flygresorna ser ut. Flyg är kul!
 
söndag 29 juni:
Min värdfamilj (mamma och pappa, Matthew är bortrest) tillsammans med Ashley skjutsar upp mig till Nashville i Tennessee och säger hejdå där, och sedan så ska vi ha en liten AFS-orientation på flygplatshotellet. Alltså ett litet möte/seminarium där vi pratar om året som gått
 
måndag 30 juni:
Enligt AFS så ska vi tidigt på morgonen flyga till New York för att sedan spendera resten av dagen och kvällen på något hotell på Queens, New York...
 
tisdag 1 juli:
18:15 på kvällen lyfter planet mot Paris, så det blir väl ytterligare några timmar att spendera på hotellet.
 
onsdag 2 juli (sverigetid): landar i Paris någon gång på morgonen och runt 12 (tror jag!) så möter jag upp min kära familj i Göteborg
 
MEN NU SKA JAG SKRIVA OM VAD JAG EGENTLIGEN TÄNKTE SKRIVA OM! Dagens äventyr.
 
Tillsammans med Ashley, hennes pappa Joe och storasyster Alycen så åkte jag och tittade på baseboll. Baseboll laget i Birmingham kallas för "The Birmingham Barons", fast de kallas för "Barons".
 
Barons spelar oftast på sin nybyggda hemmaarena som öppnades våren 2013, men en gång om året spelar de på en klassisk arena som Barons inte har spelat på officielt sedan 1987. Denna gamla baseballarena kallas för "Rickwood Field" och det är den äldsta basebollparken (fältet/planen/whatever) i hela USA. Ganska tufft. Min första basebollmatch såg jag alltså på den äldsta arenan i landet. 
 
Nu: bilder!
 
Det var tufft att se ett så gammalt ställe. Massor av historia gömmer sig där.
Någon kanske noterade den här skylten. Rickwood Field var hemmaarena för Birmingham Barons i 77 år, men även åt Birhimgham Black Barons i 43 år. Som många säkert vet så har USA (kanske speciellt södern? HAL IS!!!) varit väldigt segregerat och här så syns det tydligt. Fram till 1963 så tilläts inte svarta och vita att spela tillsammans i samma lag. Det kan man ju tycka är lite fånigt, men så var det. Som tur är så har de nu fixat lite och sedan 50 år tillbaka har det varit helt okej att spela boll på samma lag, oavsett hudfärg.
Domarna (som kallas för umpire i baseboll) hade klätt upp sig dagen till ära, precis så som basebolldomare såg ut förr i tiden. Vit skjorta och fluga.
 
Toppendag. Jag njuter av att få ha kul även när jag bara har ett par dagar kvar här. Måste MAXA allt!!!!!!! Ha de så bra nu. Vi kanske hörs när jag är hemma. Eller innan jag åker. Men jag lovat inget. Hej!!!!!! Puss!!!!

Surprise party

Publicerad 2014-06-20 17:52:56 i Allmänt,

Dagarna upplevs ibland lite långtråkiga, men det är inte så mycket som jag kan göra åt det. Vistelsen leder mot sitt slut och jag känner mig nöjd. Jag har fått ta del av många kulturupplevelser och intressanta möten.
 
...och nu, när jag trodde att allt var över så visade det sig att jag hade fel! Ashley överraskade mig med ett överraskningsparty med ett gäng av våra vänner. 
 
Jag och Ashley hade umgåtts under dagen, ätit lunch och sprungit i affärer. På tal om affärerna, så träffade jag i en mataffär en svensk dam som flyttade till Alabama för ungefär 10 år sedan. Hon hade ett brett leende på läpparna och tyckte det var oerhört kul att prata svenska med någon, för första gången på ett tag. 
 
Jo men just det. Vi åkte omkring men sen så kände jag mig obegripligt slö så vi åkte hem till Ashley och där däckade jag ett tag. När jag vaknade till liv igen så sa Ashley lite mystiskt "Okej, vi drar nu. Jag vill inte vara här längre." "ok...." tänkte jag, fast jag hade vid det här laget lite misstankar. Jag är ju inte dum. Vi åkte runt i lite cirklar och till slut så åkte vi till mitt hus, där människorna på bilden (Noah, Ashlynn, Ashley, Ben, Jag och Beth) samt mina värdföräldrar, Ashleys mamma och en av Ashleys systrar mötte mig. De hade grillat och grejer! 
 
Även om jag kände mig lite nerdrogad under dagen så fick den här tillställningen mig att må bättre, och även på bättre humör! Vi åt och skrattade, snackade ett tag. De hade köpt en kaktårta till mig, och dem är alltid smarriga.
 
När vi kände oss klara inomhus så gick vi ut och kickade igång ett litet lägerbål där vi myste och lagade "s'more". Vad är en s'more? Tänk choklad och grillad marshmallow mellan två kex!
 
 
Det var en mysig kväll. Thank you Ashley. 

Idag är jag ledsen

Publicerad 2014-06-09 06:34:00 i Allmänt,

När jag i mitten av augusti så smått började vänja mig vid att vandra omkring skolans lokaler så var jag inte ensam. Ytterligare fyra tjejer upplevde liknande känslor av ovisshet och förundran. Fyra andra utbytesstudenter från Europa. Vad hade vi framför oss?
 
Dagarna började rulla på rätt så kvickt och i takt med att dem gjorde det så tog vänskaper form. Vi har så många fantastiska minnen tillsammans och det är obeskrivligt hur mycket dessa fyra betyder för mig. 
 
Igårkväll satt jag uppe sent och skrev personliga brev till var och en av dem, och så idag, en kväll i juni, så såg jag dem för sista gången. De hade ordnat ett "hejdå-poolparty". När det var dags att åka därifrån så var det inte enkelt att ta farväl.
 
De följde med mig upp till bilen där vi kramades om. Jag berättade för dem om breven som jag hade skrivit och hur de får läsa dem på planet. Vi kramades lite mera. Någonstans när en av tjejerna frågade om jag hade skrivit samma meddelande i alla breven eller om de var individuella. Jag sa som det var och de tyckte alla att det var så sött och någon stans här så brast det för mig. Jag hade inte planerat att gråta (jag hade inte planerat att inte göra det heller), men det var liksom oundvikligt. 
 
Jag fick ytterligare en hög med kramar samtidigt som tårarna rann. Slutligen så lät jag dem gå och jag kände mig sedan oerhört tom när jag for ivag i bilen.
 
Jeni, Milena, Marie & Anna.
I love each and every one of you, and words can't describe how much you all mean to me. Thank you for being there throughout this journey.
 
Massor av bilder, javisst. Så blir det när man sitter uppe sent och känner sig kärleksfull och melankolisk.
 
 
 
 

Colorado #3

Publicerad 2014-06-06 17:30:00 i Allmänt,

Måndag. 2 juni. Det här var en dag som jag hade sett fram emot under hela minisemstern. Inte nog med att det var den sista heldagen i Colorado, det var även dagen med den mest äventyrliga aktiviteten. Att ta sig upp på Pikes Peak, 14.110 fot (4.301 meter) över havet.

Om man ta sig upp på toppen av berget så finns det tre huvudsakliga alternativ. Antingen så vandrar man upp, tar bilen upp eller så gör man som jag gjorde - man tar tåget.

 
Det är inte ett helt vanligt tåg... eftersom lutningen under hela tågresan i snitt är 16% och där det är som värst 25% så hade de flesta tåg troligtvis börjat rulla baklänges. Hur löser man detta? Man bygger ett tåg som driver på ett kugghjul såklart!
 
 
Med på resan så var... (till höger) Jag och Lynns syster Teri
Larry, Lynn, Randall, Matthew och Lynns mamma Kathy.
 
Vy från tågfönstret...
 
 
Väl uppe på toppen så var utsikten hygglig. Konduktören på tåget (som även agerade underhållare/guide) berättade att från toppen så kan man se fyra delstater. Colorado (såklart), Kansas i öst, New Mexico i söder och Wyomin i norr.
 
 
Det kändes lite speciellt att vara så högt ovan havet. Som säkert alla vet så sjunker syrenivån i luften i takt med att man kommer högre upp. På toppen av Pikes Peak så har man ca 60% syre jämfört med hur det är på stranden. Det märktes inte jättemycket till en början, men när jag småsprang 10 steg upp för en liten backe så tappade jag andan direkt.
 
 
Något mycket oväntat var att jag på toppen av Pikes Peak mötte en tjej från Sverige. Hur stor är sannolikheten att det händer? Hon var en utbytesstudent som hade spenderat sitt år i Colorado. Tyvärr så frågade jag aldrig vad hon hette, men vi tog en bild i alla fall. Det kändes som vanligt fel att prata svenska.
 
 
På vägen ner så noterade jag en stor sten som hade på något sett hade brytits itu, och en stor del hade rullat ner för backen. 
 
 
Hur som helst så kom vi så småningom ner för bergen och vandrade runt i turistbyn Manitou Springs. Där fann jag hippies som ritade med gatkritor.
 
Nästa stopp var en park med tuffa stenar som kallades för "Garden of the Gods". Den påminde mig nästan lite om raukar på Gotland. Alltså... stenar i konstiga former och vackra miljöer. Ni fattar.
 
Stenen som jag står på här nedan var lite läskig. När jag stog där uppe så fångade vinden verkligen mig och jag var lite pirrig. Jag ville ju inte direkt ramla ner. Men jag överlevde. Vad som dock skrämde mig var när en liten 3-4(?)åring höll på att klättra upp där samtidigt som resten av henens familj var precis runt hörnet. Men då skrek jag till pappan så han fångade henne.
Matthew hittade ett hål som han trivdes i
Jag och "USA-mormor"
Jag & Lynn.
 
Någonstans här tar det slut. Min Coloradotripp alltså. Det var troligtvis min sista semester här innan jag far hem igen, men så var det nog också den bästa.
 
Dagen därpå flög vi hem. Vi mellanlandade i Texas, och såklart skulle jag envisas med att ha en bild med något texasliknande i bakrunden.
 
 

Colorado #2

Publicerad 2014-06-05 19:04:58 i Allmänt,

Så var det dags att knåpa ihop något om mina söndagsäventyr i Colorado!
 
Jag hade en lugn morgon så jag passade på att läsa lite i den tredje hungerspelsboken och så skrev jag lite i min egna lilla dagbok/journal/vad-jag-nu-vill-kalla-den. Vi skulle lämna huset runt 12:30, så jag hade en del tid att spendera. Jag, Matthew (värdbror) och Randall (värdpappa) gick på en promenad och så knäppte vi lite bilder med bergstoppen i bakrunden.
 
När vi hade återvänt hem så kom Lynns (värdmamma) systers pojkvän Larry och frågade om vi ville åka och hälsa på vid hans jobb. Larry arbetade på ett företag som med hjälp av CNC-maskiner framstället olika typer av aluminium, titan och andra metalldetaljer. Några av deras produkter används till förstärkare, medan andras skickas upp i rymden och används på den internationella rymdstationen. Det var mycket intressant. Eftersom de jobbar mycket med metaller så behöver de inbland gravera in text och grejor, så de hade en laser som klarade av sånt. Larry frågade om vi hade något som vi ville gravera, så jag började klura. Randall graverade in sina initialer på sin klocka, och sedan så var det min tur...
 
Jag vet inte vad folk har för åsikter om min telefongravering, men jag tyckte i alla fall att det var tufft och nu finns det inte en enda telefon i hela världen som ser ut som min. 
 
Så småningom slutförde vi rundvandringen vid Larrys arbete och for hem igen för en snabb lunch innan det var dags för nästa äventyr: vargsafari!
Uppe bland bergen i Colorado så gick vi på en liten vargvandring med en guide som berättade fakta om vargar. Konstigt nog så finns det knappt några vargar över huvud taget i Colorado, så om någon tror sig ha sett en varg där så är det oftast en prärievarg (koyote/coyote). Bilden är ovan är dock på en rödräv, som inte är röd.
Klappade en åsna!
Efter vargsafarit så passade jag först på att bli fotograverad i Lynns bror Chris' pickup truck. Ingen dålig bil där inte. 5,7 liter motor som lämnar ett doft brööööl" efter sig, samt mängder av koldioxid. Nej, jag fick inte köra. 

Nästa stopp var Pizzarestaurangen Fargos. Det är en restaurang som är inspirerad av sent 1800-tal/tidigt 1900-tal när befolkningen i USA började flytta västerut. Pizzan var god och sällskapet lika så. Jag pratade mest med Nathan, Chris' äldsta son som är 20. Det var roligt att för en gångs skull prata med en kille i min egen ålder. Inget illa menat Matthew, men det är inte samma sak.

Hemma vid huset igen och klockan var bara 17:30 så vi bestämde oss för att gå ner till tennisbanan. Stackars Matthew hade aldrig spelat tennis, så han hanterade tennisracket som ett basebollträ... Men vi hade skoj i alla fall Randall och Lynns mormor följde också med. 
När jag trodde att man inte kunde hinna med mer aktiviteter på en dag så dök Larry upp igen, och med sig hade han tagit sin 1957 Chevrolet Bel Air om var i absolut toppskick. Jag gillar ju att köra bil, men är inte något superfan av gamla bilar. Men det spelar nog ingen roll hur man är som person. Blir man inte imponerad av något i den här stilen så vet jag inte vad som är fel. Bäst av allt: vi fick åka med på en åktur. Tyvärr så hade bilen ganska taskig bränsleförbrukning, strax över två liter per mil.
Jag som är lätt fascinerad över nummerplåtar här i USA tyckte såklart att det var stencoolt när det visade sig att Larry bak på sin bil hade en Colorado-skylt från just 1957.
 

Colorado #1

Publicerad 2014-06-04 20:26:43 i Allmänt,

Ojdå. Det var inte meningen. Att lämna alla mina bloggläsare för att själv åka på semester. Men så blir det ibland! Jag hade tänkt att berätta om det innan jag åkte, men det glömde jag. Så här ligger det, kortfattat, till: 
 
Fredag 30 maj: åkte till Colorado
Lördag 31 maj: var i Colorado
Söndag 1 juni: var i Colorado
Måndag 2 juni: var i Colorado
Tisdag: 3 juni: åkte hem till Alabama
 
Men nu ska vi prata om Colorado! Min plan är att skriva om fredagen och lördagen nu, och sedan får resten bli någon annan gång. Så nu kör vi!!!
 
Colorado!? Vad är det? 
Colorado är en delstat mitt i USA. Min värdmamma Lynn växte upp i Colorado och även om hon har flyttat till Alabama så bor hennes familj kvar. Min värdfamilj brukar besöka dem varje eller vartannat år. 
 
 
Vi flög flygplan hela vägen dit. Min värdfamlj har kört bil dit någon enstaka gång, men det tar 21 timmar nonstop, så flygplan är att föredra. På vägen dit så fick vi byta plan i Chicago, så min karta kan vara lite missledande.
 
När vi flög in över USA så fick vi möjligheten att ta en titt på den högsta byggaden i USA, Willis Tower, 442 meter högt, räknat utan antennerna. Skojigt!
Väl på flygplatsen så ville jag hitta en lämplig plats där jag kunde knäppa en bild som bevis på att jag har varit, om flygplatsen räknas (...), i Chicago! Vi åt även McDonald's på flygplatsgolvet. Mums.
Kul på flygplanet hade vi också!
Nå väl... vi flög och vi flög och någon gång på kvällen så landade vi i Colorado Springs.
 
Det finns faktiskt inte så mycket att skriva om fredagen, så vi skiftar dag. Nu är det lördag!
När jag vaknade på morgonen så gick jag ut på gatan för att få lite frisk luft och njuta av utsikten, och det var inte vilken utsikt som helst. Sticker man ut huvudet genom ytterdörren och snelgar åt höger så ser man toppen av Pikes Peak, en av 56 bergstoppar i Colorado som är högre än 14000 fot över havet. Just Pikes Peak är 14110 fot, vilket motsvarar 4301 meter över havet. Hur som helst - hygglig utsikt.
 
 
Lördagens huvudaktivitet var att åka till Denver, den största staden i Colorado, där Lynns mormor bor och hade ställt till med födelsedagsfest. Hon fyllde nämligen 90 år! Men innan kalaset så ville jag ta en titt i downtown Denver, nu när vi ändå var så nära. Det var roligt att promenera omkring bland de höga husen. Vi stötte även på en del intressanta hippies eftersom det är lagligt att röka lite vad som helst i Colorado.
 
Här en helt vanlig korsning påväg in till downtown. Notera gärna trottoarerna. I Colorado så finns trottoarer, överallt, och de används. Jag hade inte sett en barnvagn sedan jag kom hit, men i Colorado så ändrades det. Cyklisten och joggare såg jag också. Kul fakta: Colorado är den minst överviktiga delstaten i USA, Alabama är den tredje värsta. Tänk om de skulle bygga mer trottoarer i Alabama, då kanske det skulle ändras!
 
I Denver hade de några spårvagnsliknande tåg.
När vi var klara med vår sightseeing så åkte vi tillbaka hem till Lynns mormors party. Det bjöds på hamburgare, hotdogs och bratwurst, massor av olika pastasallad, chips, grönsaker, dipp, nachos, ostdipp och födelsedagstårta!
På kvällen så hade vi bestämt oss för att äta på en mexikansk äventyrsrestaurang, men först, på vägen dit så åkte vi förbi Denver Broncos fotbollsstadium. Denver Broncos fotbollslag (football, alltså) kom på andra plats förra säsongen. De förlorade i Super Bowl.
Restaurangen då. Förutom smarrig mat så hade de en arkad (spelhall), livemusik och dykshower, där folk dök från 10 meter och gjorde volter och annat spännande. Dock så kändes det som en familjerestaurang, lite barnsligt för min smak. Men en intressant upplevelse.
Denvers skyline påväg tillbaka hem till Colorado Springs.
 
Kortfattat, kanske. Men mycket bilder borde väl ändå väga upp för det? Här har ni i alla fall min fredag och lördag. Nu ska jag snart gå ut och äta. Vi ses!

Hejdå St. Clair County High School

Publicerad 2014-05-27 20:43:00 i Allmänt,

Idag så besökte jag St. Clair County High School för absolut sista gången. Det var väl lite blandade känslor. Jag hade såklart inga lektioner eftersom jag har "tagit examen" där ifrån, men jag hade ett certifikat att hämta. Det är inget äkta diplom som de vanliga eleverna får, men istället ett litet papper att stoppa i pärmen som jag fick vid graduation.
 
Pärmen & certifikatet. Jag tyckte det var tjusigt att det kom med en bild på skolan.
 
Eftersom de var sista dagen jag var i skolan så ville jag passa på att ta bilder med några av mina favoritlärare. Jag hade tänkt att försöka ta bilder med några efter graduation, men det var så mycket folk i rörelse där så det var svårt.
 
Här är Mrs. Washington, som jag har varit en av mina två mattelärare under året. Jag lärde känna henne som Ms. Morris, men hon gifte sig under sportlovet och fick nytt efternamn. Mrs. Washington har undervisat mig i den lättare av mina två mattekurser, Algebra 2, fast där så hade jag redan koll på det mesta. Men hon är supertrevlig och även om detta har varit henners första år som lärare så tycker jag att hon har skött sig bra.
 
Mrs. Beam har varit min lärare i engelska under året. Hon undervisar till stor del seniors (elever i årskurs 12). Mrs. Beam har alltid varit intresserad av utbytesstudenter och hennes exmake var under läsåret värdpappa åt Anna och Jeni (från Belgien & Tyskland), som båda är goda vänner till mig. Mrs. Beam är alltid rolig att småprata med och hennes lektioner är en av de få där jag faktiskt har lärt mig något. Jag vet inte om det går att se på bilden, men hon är faktiskt 7½ månader gravid!
 
Mrs. Gibson är inte riktigt en lärare, utan skolans Counselor. Om man översätter counselor till svenska så blir det rådgivare, men jag skulle snarare vilja kalla henne för en studievägledare. Hon är den som lurade in mig i militärklassen, fast jag tycker om henne ändå. Varje gång man går in på hennes kontor så hör man ett välkomnande "What do you need, baby?". Oftast mycket hjälpsam.
 
Mr. Terry, även känd som Principal Terry är rektor på skolan. Till skillnad från rektorerna på gymnasieskolan i Sverige så är Mr. Terry en karaktär som jag har stött på i stort sätt varje dag. Han bryr sig helhjärtat om varje unik elev, vilket kan vara både bra och dåligt. Hur som helst så har vi en bra relation och han har varit en bra rektor. En del av mig önskar att rektorerna i Sverige kunde vara lite mer som Mr. Terry istället för att sitta och gömma sig på sina kontor. 
 
När jag hade fått tag på mitt certifikat och var färdig med mina bilder så hade jag som en plan att gå hem. Det är ca 7-8 km utmed en landsväg. Så jag började gå. Jag hade inget emot att gå, eftersom jag inte hade något speciellt att pyssla med under resten av dagen. Det kändes dock lite dumt att tacka nej till när skolkompisar stannade längs vägen och frågade om jag behövde skjuts. Men jag blev glad för visad omtanke! 
 
Jag tackade nej eftersom jag inte villa åka direkt hem, jag hade lite ärenden att uträtta först. Jag gick till mataffären och köpte läsk och sedan till Subway för att köpa en lunchmacka. Men vid mataffären mötte jag Ashleys mormor som även hon erbjöd mig skjuts hem. Jag tackade ja eftersom jag nu hade fått mina ärenden uträttade. Men jag fick ändå in en 5km promenad utmed landsvägen. Skönt att röra lite på sig, även om det var rätt så svettigt. 27°C och hög luftfuktighet, mulet, som syns på bilden.
 
 
När jag till slut kom hem så möttes jag av Matthew och chihuahuan Chaco som vi fick igår! Han är 9 månader och trots att han är en valp så kommer han troligtvis inte växa så mycket mera, chihuahuaor är ofta små. Men nog beter han sig som en valp ändå. Hur mycket energi som helst!
 
 
Nu ska jag läsa mailet som min farmor och farfar nyss skickade till mig! God natt Sverige!

Graduation!

Publicerad 2014-05-26 17:05:04 i Allmänt,

Nu har jag fått uppleva det troligtvist mest traditionsenliga evenemanget som jag kommer att få delta vid här i USA. Graduation. 
 
Den graduation som jag fick delta vid är den som motsvarar att ta studenten från en gymnasieskola i Sverige, men att direkt översätta graduation till student är fel. Det kallas nämligen graduation när man tar examen från ett universitet, från high school (student) men ibland så har de även på middle school en graduation (klar med årskurs 8 och redo för high school) och så kan de ha kindergarten gradution (årskus 0 examen, lol).
 
Hur som helst. Graduation från high school och universitet är de ända "riktiga", enligt min åsikt. Men nog om det!!
 
Jag klädde upp mig fint, som man bör. Jag vet att det kan uppfattas självupptaget om man öser komplimanger över sig själv.... men jag tyckte att jag var ruskigt snygg.
 
 
Ja, visst ser ni rätt. Jag fick ha på mig en "cap and gown", precis som man har sett i filmer och liknande. Mer tradition än så blir det inte. Notera gärna att min "tassel" (tofs?) sitter på höger sida av hatten. Jag ska återkomma till det senare.
 
Själva cermonin ägde rum i ett aduditorium där all publik satt samlad. På scenen satt rektorn, vice rektor, studevägledare och så min engelskalärare, hennes jobb var att läsa upp namn under diplomsutdelningen. Ja men hur som helst. Vi tågade in till musiken som jag länkade i förra inlägget. Det kändes mäktigt. Så satt vi där och gick igenom programmet. Rektorn skulle hålla tal, de två elever med högst betyg skulle hålla tal. En kille och en tjej. Nationsalsången. Ett stipendium delades ut. Det var trevligt. 
 
Slutligen kom det som alla hade sett fram emot - diplomsutdelningen. Diplomet som är beviset på att du har klarat av din grundskoleutbilning (upp till årskurs 12). När en elev skakar rektorns hand och tar emot diplomet, då blir eleven fri från skolan. 
Här är jag när gick över scenen och tog emot mitt diplom. Notera gärna rektorn och alla hans stjärnor. Det är en liten tradition att eleverna klistrar något på rektorn när de tar emot sitt diplom hehe.
 
Efter cermonin så åkte vi till ett hamburgarställe och åt. Det såg ut som en klassisk amerikansk 50-tals restaurang.
 
Ashley följde med.
 
Nu måste jag kila!!! Min värdfamilj och jag ska skaffa HUND! En chihuahua! Vi HÖRS!!!!

It's graduation day!

Publicerad 2014-05-23 18:54:00 i Allmänt,

Hej,
 
innan jag påbörjar inlägget så föreslår jag att ni klickar in här, och låter musiken spela i bakgrunden. "Pomp and Circumstance" är musikstycket som spelas vid graduation (motsvarighet till studenten, fast här borta). Jag tycker i alla fall att den är rätt så mäktig. Men nog om det!
 
Nu så har jag ju äntligen fått av gipset från min stackars hand. Jag vet att jag har bloggat uselt, och det här är absolut ingen ursäkt, men det är ruggigt motbjudande att blogga med en hand. Det här var första gången (och förhoppningsvis sista!) som jag gipsade något. För det första så är det rätt så segt att ha gipset där, och för det andra, så är handen obeskrivligt svag efter en månad utan rörelse. Jag kan till exempel inte nå handflatan med mina fingertoppar, det går bara inte. Men Dr. Slappey sa att jag är ung så att det kommer lösa sig snabbt.
 
Det var inte bara muskelmassan som hade blivit påverkad av gipset...utan även huden. Handen var täckt med äckligt mycket död hud efteråt. Så jag började pilla. Lämnade en liten hög med död hud på golvet i väntrummet. Nåväl. Såhär såg handen ut efter lite pillande. Vilken kontrast!
 
 
Ursäkta bakgrunden på bilderna.... men jag ville bara visa. Jag orar mig dock inte så mycket för handen. Den ser ut som vanligt nu, dock lite blekare än högerhanden. Muskelstyrkan kommer jag att bygga upp fort, kan redan känna stor skillnad. 
 
Nu vill jag istället berätta om något skoj som hände i onsdags, förra veckan. Vi hade "Senior Awards Day" på skolan. Det kan översättas till typ "Prisutedelningsdag, för de som ska ta studenten". Hela skolan samlades i idrottshallen och årskurs 9, 10 och 11 fick sitta på läktarna och för oss i årskurs 12 så var det stolar på golvet som gällde. De elever som hade fått stipendium till olika universitet ropades upp och så fick de ta emot ett kuvert eller så. Elever som hade tagit svårare kurser ropades upp och så fick de ett litet rep som de ska ha runt halsen ikväll på graduation. 
 
Här, i idrottshallen (snarare baskethallen, lol) så ägde prisudelningen rum. Den här bilden tog jag dock innan en annan prisutdelning (för årskurs 9, 10 och 11) så det finns inga stolar på golvet för elever i årskurs 12.
 
De delade även ut pris till de elever som hade högst betyg i varje kurs, och tja. Jag var två av dem. Bäst i Algebra 2 och bäst i Fysik var jag, så jag fick diplom och dubbla medaljer!
 
 
Om det är svårt att läsa på medaljerna så kan jag meddela att det står "Knowledge", vilket betyder kunskap.
 
Nu är klockan snart 12 på förmiddagen och utomhus så skiner solen och termometern visar klibbiga 29° C, och mer ska det bli. Trots det så funderar jag på att sätta mig där ett tag, innan jag går in för att duscha och göra mig iordning för graduation. Ja, graduation är när man har på sig en platt hatt och en klänning. 
 
Här är jag och mina utbytesstudentvänner vid en annan liten tillställning. Men i alla fall, så här kommer vi se ut ikväll.
 
 
Nu ska jag dra ut. Haj!
 
 

Svensk finkultur i Atlanta, Georgia

Publicerad 2014-05-06 00:30:54 i Allmänt,

Tjenare bloggen. Hoppas att allt är bra med dig!
 
I lördags så hoppade jag, Lynn, Matthew och Ashley in i Lynns lilla Nissan Sentra och satte fart mot Atlanta (där finns f.ö. världens mest trafikerade flygplats). Atlanta ligger 20 mil österut, eller med amerikanska längdenheter mätt, 2 timmar. Vi hade två besöksmål under dagen. Georgia Aquarium och IKEA! 
 
Georgia Aquarium är som en djurpark fast med fiskar. Tufft men även avslappnande att gå runt och se på fisk. De simmar så sakta och fint.
IKEA nu då! Jag hade otroligt roligt när jag sprang runt och läste alla artikelnamn på svenska, fast ännu roligare var det när jag försökte få Ashley eller Lynn att flrsöka utala dem. Annars så kan ju IKEA vara underhållande att bara spatsera omkring i, så det gjorde vi.
Hon lär sig! Nu är jag lite stolt.
Given kvällsmat... inte allt för olikt de svenska IKEA-köttbullarna.
 
Jag hade en fin dag i Atlanta, men tyvärr orkar jag inte skriva så mycket då jag fortfarande bara har en hand att skriva med så det går seeeegt.

Lugnet efter stormen

Publicerad 2014-04-30 04:05:00 i Allmänt,

Lite storm idag men inte lika stormigt som igår. Ingen behöver oroa sig. Vi fick dock gå hem tidigare från skolan pga risk, men det utnyttjade jag och Ashley genom att åka till Mickey D, i folkmun kallat Donken/McDonalds.Vi åkte förbi en skylt som jag har sett från skolbussen ett par gånger, men eftersom skolbussen inte precis har tid att stanna för en fotostund så övertalade jag Ashley att göra ett stopp!
 
Ni som fattar varför skylten är speciell kan väl skriva en kommentar? Notera även att det är en krokig liten grusväg!
 

Jag lever

Publicerad 2014-04-29 13:00:39 i Allmänt,

....och jag sov som en stock. Så ni kan sluta oroa er nu. Mycket på grund utav mina vidtagna skyddsåtgärder. 

Måndagsdramatik

Publicerad 2014-04-29 05:43:16 i Allmänt,

Nu så börjar stomen närma sig... Randalls "weather radio" tjuter och skriker tornado warning, tornado warning... än så länge lever vi. Lite intensivare åskstorm utanför huset nu.
 
Lokal tid 22:42
 
 
 

Tornado watch

Publicerad 2014-04-29 03:42:00 i Allmänt,

Ska kämpa trots att jag bara har en hand att blogga med. Idag fick vi åka hem från skolan kl 13:00 istället för 14:55, på grund av den inkommande stormen. Än så länge så vi inte fått ta del av något annat än massor av åskknallar här i Odenville, men på nyheterna så bevakar de vädersitutionen och nog rör sig tornadostormen sakta men säkert mot oss. Just nu härjar den i västra Alabama. 
 
Jag bor på den svarta pricken vid den lila pricken!
I Alabama har redan sex människor dött...

Delay

Publicerad 2014-04-24 04:40:26 i Allmänt,

Om jag bloggar lite kasst under de fyra kommande veckorna, så är det för att det tar lång tid att skriva med bara en hand. Innan ni frågar, det rör sig om en liten basebollincident.
 
 

PROM!

Publicerad 2014-04-20 06:16:00 i Allmänt,

PROM! PROM! PROM! PROM! PROM! Eller BAL, som det heter på svenska. Hur som helst - så var det min tur. Att uppleva denna amerikanska tradition som jag har läst om i diverse tidigare utbytesstudenters bloggar var en fantastisk upplevelse. Jag hade kalaskul! Precis som jag berättade på bloggen i februari så hade jag frågat Ashley om hon ville gå med mig till prom, och som tur var så ville hon ju det - så vi gick tillsammans!
 
Ashley hade dock lite att pyssla med underdagen. Det blir ju lätt så om man är tjej och ska göra sig fin. Naglar på fötter och tår som ska fixas, syssla med smink, locka till håret och så slutligen att få på sig själva klänningen (vilket inte nödvänligtvis behöver vara helt enkelt)! Ashley hade haft en tuff kväll dagen innan så jag unnade henne att ta det lite lugnt och bli ompysslad. Själv så hade jag min smoking att ta på mig, men det var ju ingen större konst. Jag tror inte att jag ska skriva så jättemycket mera och istället låta bilderna tala för sig själva.
 
Hemma på verandan, innan jag åkte över till Ashleys hus. Lagom snygg?
När man går på prom (eller finare dans) så är det nästan obligatoriskt att som tjej ha en corsage (blomma) runt handleden och som kille att ha en boutonnière (blomma igen) fastnålad i bröstfickan. När man ändå håller på så kan man passa på att göra en grej av det och knäppa bilder när man stoppar på sig blommorna.
Ni anar inte hur mycket vi pratade och skrattade mellan bilderna, och hur många bilder där jag har ett konstigt ansiktsuttryck bara för att jag inte klarade av att hålla tyst... men helt fel var det väl ändå inte, för det kan vara lite charmigt att fånga ett gapskratt på bild.
Eftersom min (biologiska) far gillar tåg så tyckte jag att vi skulle ta lite bilder längs med järnvägen.
"Do a silly face!"
...ingen kommentar...
"Axel!! What are you doing up there?"
"Ehm... I don't know?" <smile>
Jag och mitt utbytesstudentgäng från skolan samt ett extra tillskott längst till vänster. 
Så från och med vänster i bild har vi Luisa, utbytesstudent från Tyskland (som inte går på min skola men som kom ändå), Marie från Norge, jag, Anna från Belgien, Milena och Jeni från Tyskland. Spana gärna in Jenis cowgirlboots. Vi är ju trots allt i Alabama.
Detta var visst lite extra roligt...
Ashley och Mary (så kan man kalla Marie, om man heter Axel)
Ashleys bil som vi åkte till prom i. Det är faktiskt hennes bil och ingen annans, så den har jag åkt i en del. Jag insisterade dock på att få bli fotograferad vid förardörren, men det var ju trots allt jag som *host* inte *host* körde. 
Här är en bild från insidan av prom. Stället kallades för "Sweet Apple Farm" och temat för prom det här året var "Southern Vintage". Stället är väl egentligen ett stall, fast som är till för att errangera evenemang i. Trägolv som knarrade hade de i alla fall!
Jag och Ashley när vi vandrade in under "Seniors leadout". Kort och gott så ropar de upp ens namn och om man har någon som leder in en. 
 
Dansade ni? Ja såklart! Det spelades mycket diskomusik men även lite lugnare låtar... jag föredrar de lugnare låtarna för då hänger jag med bättre. Är inte precis någon diskodansare men om det bara krävs att jag vaggar fram och tillbaka så vågar jag ändå påstå att jag smälter in.
 
Har ni frågor om prom (eller vad som helst) så lämna gärna en kommentar. Jag svarar så gott jag kan. Men nu så ska jag sova! Stor Alabamapuss på er. Vi hörs snart!
 
Eftersom det nu är påsk så tänkte jag bara bjuda på ett litet påskägg... nytt like rekord på Instagram! Följ @nosscirelexa.
 

Lite om mig

Min profilbild

Axel

Jättesnäll och ganska snygg 20-åring. Just nu i gymnasieskolans slutfas och till hösten har jag ambitionen att börja studera vid KTH i vår huvudstad. Läsåret 2013/2014 befann jag mig i Alabama, USA för ett år som utbytesstudent. Organisationen som jag åkte med var AFS (rekommenderas). Kvar finns bloggen, späckad med bilder och tankar. Allt från grundläggande förberedelser till hemresan. Håll till godo!

Mina senaste inlägg

Kategorier

Arkiv