Jag och Matthew "spelar" basket
Ursäkta min entusiasm i slutet...
Det nalkas storm
Har fortfarande lite ångest för hur kortfattad jag var i det förra inlägget! Förlåt! Jag måste bättra mig. Men jag måste också få slut på den här bloggångesten, svåridentifierad som den är.
Sitter nere i källaren och har kopplat in datorn till tvn, finurlig som jag är. Tänkte kolla på en gammal Håkan Hellström konsert som råkade få med mig hit på ett usbminne. Det gjorde jag igår och det funkade bra som någonslags terapi. Det är skönt att få drunkna i svensk kultur lite då och då.
Detta kommer från ingenstans egentligen, men upptäckte nyss att jag hade råkat bryta av en nagel. Hur gick det till?
Jag gillar att ha långa naglar nu för tiden. För er som inte vet (typ alla) så slutade jag bita på naglarna sommaren 2012. Det krävdes inga hjälpmedel. Jag tänkte bara att "nej, jag ska nog lägga av med det här nu!" - och sen den dagen har jag inte bitit på dem.
Annars då? Jag älskar mitt liv. Jag är stolt över mig själv. Hej!
Rörigt och ostrukturerat, men kärleksfullt
Nu ska jag försöka vara lite effektiv och på ett smidigt vis berätta om vad jag pysslade med i lördags. Som jag har nämnt någonstans i bloggen så var jag medbjuden till ett "Internationellt Thanksgiving Party". Det hade dock inget med AFS att göra, utan istället var det ett EF-event. Jag blev inbjuden av några av de andra utbytesstudenterna på min skola.
Poängen med det hela var at alla skulle ta med sig en (eller flera) maträtter från sitt eget land, så att alla skulle få möjligheten att prova något nytt. Jag ägnade timmar åt att laga köttbullar på 2 pound nötfärs, men de blev lyckade så det var det värt. Positiv feedback från både amerikanare och utlänningar.
Såklart mötte jag trevliga människor där, Anna & Jeni som går på min skola samt deras värdföräldrar som organiserade kalaset. Men utöver dem så var där en norrman, en holländska, en thailändska och tre tyskor.
Nej, nu har jag det lite svårt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Min bloggmotivation är inte på topp, utan direkt anledning. Hur som helst så hade jag en toppenkväll i lördags och jag är glad att jag blev inbjuden och att jag åkte dit!
Jag vill avsluta inlägget med en shoutout till min älskade mor som idag fyller år! Grattis!
Mitt i ett äventyr
Nu har jag återfunnit kragen som jag tappade i söndagskväll när jag hade skrivit klart om fredagens äventyr i serien av inlägg: "Axel i Tennessee". Här följer den avslutande delen två.
Det är Lördag. Vi har bestämt oss för att gå längs gatorna i bergsstaden Gatlinburg, men vi vill uppleva lite mera berg först. Vad passar då bättre än att ta sig upp på den högsta bergstoppen i närheten. Så vi körde plattan i mattan med bilens nos pekande uppåt.
Jag som tycker att det är fräckt med delstater (det är troligtvis någon oförlöst kärlek till geografi som har tagit en underlig form) fascineras över att alla registreringsskyltar på bilarna här skyltar med vilken stat de kommer ifrån. Här är en bild på den första Massachusetts-skylten som har jag har sett. En liten parantes, men: när vi var i Savannah, Georgia så såg jag till och med en bil från Hawaii! Lustigt.
Nåväl, vi rullade på uppför berget och stannade vid vissa platser för att fotografera. Här är en av dem. Nedan för mig så ser vi Gatlinburg!
Jag och mina värdföräldrar. Notera att jag är längst i familjen, precis som hemma!
Matthew i baksätet, ovetandes om att en bild knäpptes av. Påstod han i alla fall, även om han tycks stirra rakt in i kameran...
Försökte även knäppa en bild på berget och mig, genom fönstret. Ja, jag har väl gått upp lite i vikt. Kolla på mitt gulliga köttbullsansikte!
Ju högre vi kom desto kallare blev det. Här har jag som ni ser tagit på mig min jacka. Notera även hur nära molnen vi är nu, bara minuter senare så nuddade vi dem. Fast när vi väl var uppe bland dem så upplevdes de som dimma.
Här är vi uppe bland molnen, även fast det inte märks. Och här, är också platsen där jag satte min fot i North Carolina för första gången. Den 8:e staten jag besökte. Nu har jag alltså varit i Kalifornien (hösten 2000..), New York, Tennessee, Alabama, Florida, Georgia, South Carolina och North Carolina.
APP APP APP! Här gäller det att läsa noga. Denna skildringen har tyvärr inga illustrationer som medföljer men blev ändå utnämnd till en av dagens hödpunkter. JAG SÅG EN BJÖRN! En tvättäkta vild levande björn sprang över vägen, uppskattningsvis 50 meter framför oss. Vi gjorde såklart som man inte ska göra, stannade och försökte se björnen (som hade klättrat ner för ett brant stup). Vi ville ju ha bilder! Lite senare samma dag lärde jag mig att om man medvetet närmar sig en björn (50 meter eller närmare) så kan man få upp till $5000 i böter och/eller 6 månader i fängelse. Tur att ingen såg oss!
Jaja. Nu är vi i alla fall uppe på berget. Man kunde inte köra riktigt hela vägen så den sista halvmilen (en halv mile, alltså, 800m) fick man gå. Det var jobbigare än vad jag hade förvätnat mig, men vi "klättrade" ju också ca. 100 meter.
Högst uppe på bergsknallen så hade de ett utkikstorn, fast eftersom det var dimmigt (alt. vi var uppe bland molnen?) så kunde vi inte se så värst långt.
Uppe i tornet så hade de tjusiga skyltar som visade "vad man såg". Men jag har svårt att svara på om det stämde med verkligheten eller inte...
2025 meter över havet - eller 6643 feet, om man så vill! Det blåste rätt så friskt, och det upplevdes nästan som att det regnade tack vare allt fukt i luften.
Matthew bestämde sig för att bestiga ett berg, på ett berg.
När vi rullade ner från berget så stannade vi vid den överlägset tjustigaste utsikten som vi såg under hela trippen, såklart inte lika fin på bild. Men här har vi den i alla fall.
Det var väl ungefär det som vi gjorde uppe på berget. Efter dessa bilder fortsatte vi tillbaka till Gatlinburg där vi käkade mexikanskt och sedan gick upp och ner längs huvudgatan. Jag köpte inte så mycket förutom något som jag inte kan nämna här just nu. Vi köpte även ett kilo fudge som jag har gått och mumsat på sedan i lördags.
Runt klockan 19 eller 20, eller något i den stilen så åkte vi tillbaka till lägenheten. Jag och Matthew sprang ner till poolen och började plaska omkring. När vi badade i utomhusjacuzzin så fick vi besök av en mormor och hennes barnbarn Abbie som vi började prata med i bubbelpoolen. Mormorn frågade var vi var ifrån och när Matthew sa "Alabama, but he's from Sweden" så väcktes såklart intresset, haha.
När vi hade badat färdigt så gick jag och Matthew till bastun och väl i bastun började jag spela musik från min mobil, så vi började dansa så smått. Då kom dock personalen och stack in huvudet i bastun, men de påstod att de bara var "just checking". Brukar inte folk dansa i bastun eller, va?
Nu har jag tillräckligt med bilder i detta inlägget så får väl dra den avslutande (och mycket korta, ta ner förväntningarna på jorden) söndagsberättelsen i ett tredje inlägg.
Här är det nu onsdagskväll och klockan är 10 pm. Jag ska sova. HEJ!
Dagens sista bild blir på mig under promenaden i Gatlinburg, precis innan solen sjönk ner bakom horisonten.
"Home is where your wifi connects automatically"
Hemma är där ditt wifi ansluts automatiskt - och där befinner jag mig nu efter en helg fylld med äventyr. Just nu sitter jag på min sängkant med dator i knät och varvar ner med lite julmusik i öronen. Det behövs, ibland.
Sådär, om vi ska ta allt från början nu. Kanske ska vi inte heller ta mer än en eller två dagar i taget, då jag har en tendens att bara koka gröt på alla upplevelser om jag inte begränsar mig.
Torsdag: Jag var i skolan som vanligt, fast vi gjorde inte så värst mycket på hela dagen. Åkte hem med den hemska bussen och sprang över med ett ärende till grannen lite snabbt. De bor 300 meter bort så jag tänkte att "jag kan väl gå?", vilket jag också gjorde. Efter att ha överlämnat det som skulle överlämnas så blev jag biten av en hund. Grannen, en 17-årig kille var helt förbluffad över att jag hade promenerat hela vägen hem till dem, och han erbjöd sig förtvivlat att skjutsa mig hem igen. Dock så tackade jag nej, då jag inte såg det som ett problem att gå tillbaka. Värt att tillägga är att denna granne är även skolans bäste löpare, så han om någon borde väl inte se 300 meters promenad som någon utmaning?
Efter dessa små bestyr så påbörjades den riktiga äventyrsresan. Vi hoppade in hela familjen i bilen och satte fart mot Sevierville, Tennessee. Sevierville är en liten stad i "the Smoky Mountains", som vi planerade att besöka. Dock så kom vi fram ganska sent, runt 22:00, så vi gjorde inte så mycket mera än att åka och handla och sedan ta det lugnt. Jag passade även på att ringa min lillasyster Hilda med facetime för att säga godmorgon! Detta eviga tidszonsmysterium. Stället där vi bodde tillhörde "Eastern Time Zone", så för 3 dygn var jag bara 6 timmar borta från Sverige.
Mitt och Matthews rum & badrum & en spegelbild!
Jag sov inte så bra den natten. Kanske hade jag sovit i bilen? Fast nej. Jag vet inte. Det blir väl så ibland bara.
Fredag: Nu så. Som ni kanske förstår så tog vi ledigt från skolan idag. Jag vaknade av att det var en mystisk businesskvinna som snokade runt i lägenheten. Om jag förstod det hela rätt (som jag antagligen inte gjorde) så försökte hon lura på mina värdföräldrar massor av dumheter. Hur som helst, vi käkade frukost. English muffin med ägg, ost och sausage (köttbit). Runt 11 hoppade vi in i bilen och körde med gasen i botten upp längs de krokiga bergsvägarna. Vi stannade flera gånger för att ta bilder på platser med vacker utsikt. Vårt mål med dagen var att besöka "Cades Cove", en dal mellan bergen där människor bosatte sig under 1800-talets början. Jag gillar sånt där. Att besöka ställen som har en historia bakom sig.
Smoky Mountains, som är en del av Appalacherna (bergskedja genom östra Nordamerika), har fått sitt namn tack vare att det allttid ser ut att vara dimmigt uppe på bergen.
Såklart så går det inte att jämföra bilderna med verkligheten, men jag kan garantera alla mina bloggläsare att bergen såg verkligt maffiga ut när man var på plats.
Det syns inte speciellt bra på bilden, men vattnet var verkligen kristallklart.
Nu har vi hittat till "Cades Cove", dalen mellan bergen. Här fanns det vilt, men speciellt vilda var de inte. Istället var de väldigt tama, troligtvis vana vid turister. Här är i alla fall pappa ren.
I den här lilla stugan budde ett par som flyttade hit år 1818 från Europa. De hade huset färdigbyggt under början av 1820-talet, och även om man inte har något exakt datum så vet man att detta är en av de äldsta byggnaderna i "Great Smoky Mountains National Park"
Här är en bild från ena sidan dalen till den andra. Jag antar att de odlade och grejade på de stora ängarna, men att de idag bara är betesmark för djuren i området.
Här ovan är en liten bondgård eller något annat som inte intresserade mig såvärst mycket. Nu så var vi klara i "Cades Cove" så det var bara att glida ner längs bergen i vår lilla Nissan. Klockan är nu runt 16 och vi är väldigt hungriga, för vi har inte ätit någon lunch. Dock så har det inte varit outhärdligt, jag åt redigt med frukost vid tiosnåret. Det tog någon timme ner till Gatlinburg, där vi tog in på ett riktigt amerikanskt steakhouse och det var också här som jag fick mig min första riktiga steak. Rejäl köttbit och det populära tillbehöret: bakad potatis med smör och gräddfil. Fy sjutton vad gott.
Jag blir sugen på kött så fort jag ser bilden... hahaha. Nu tänkte jag knyta ihop fredagssäcken med en bild från min och Matthew's (och Lynn's, men hon åkte ut) kvällsunderhållning: monopol! Något som visade sig vara ett tretimmarsprojekt.
Håll nu koll på bloggen, för jag kan lova er, ni vill inte missa vad jag gjorde under lördagen! Nu önskar jag er en trevlig måndagsnatt.
Med reservation för evenuella stavfel och massor av kärlek,
Axel
Jultomtar och annat gött
Hej! Nu ska jag hålla mig kort, för jag har ett viktigt tillkännagivande. Men först så måste jag ju bara berätta om alla goda gärningar som jag har gjort idag. Ja inte gjorde jag något vettigt i skolan. Skrattade lite åt min fysiklärare när han försökte förklara cirkelrörelser genom att rulla en basketboll över katedern. Jag fattar fortfarande inte hur han tänker.
Men runt halv sju-tiden så hoppade jag, Matthew och Lynn in i bilen för att åka till "DOLLAR TREE", en affär där allt kostar $1 och givetvis så kommer det mesta från Kina. Men strunt i det nu! Vi köpte massor av olika saker för att i kyrkan som vi går till har det ett projekt som går ut på att man packar skolådor med julklappar som sedan skickas till fattiga barn i utvecklingsländer, som aldrig annars hade fått en julklapp. Lite fint.
Inne på "Dollar Tree" så hittade jag och Matthew varsin tjusig älv-hatt. Vi fick dem bara om vi lovade att använda dem, så det gjorde vi! Inne på Walmart:
NU SÅ KOMMER MIN SUPERVIKTIGA UPPGIFT TILL ER!
Nästa helg, eller vilken helg den lördagen 23:e november nu tillhör, så ska jag i alla fall gå på ett internationellt Thanksgiving-firande som jag har blivit inbjuden till. Men nu är det så här, att jag förväntas ta med mig en matträtt, delikatess eller liknande. Så hjälp mig nu. Vad kan jag laga för mat att ta med mig?
Jag har tänkt på: hemlagade köttbullar. Tunna pannkakor. Rotmos... men ungefär där så tar det stopp. Det viktigaste är att det är TYPISKT svenskt. Om det nu finns något som faller in under den kategorin. Snälla, bomba mitt kommentarsfält med insperation. Om ni inte gör det nu så kommer jag att fortsätta tjata på er.
Tack på förhand!
HEJ<3
Hemligt projekt
Någon kanske kommer ihåg det mystiska blogginlägget som jag skrev i slutet av oktober. Jag kommer ihåg det i alla fall. Nu känner jag mig manad att avslöja vad det handlade om. Det var så att det hade dykt upp ett erbjudande som gav mig möjlighet att vara med och dansa lite i en musikvideo som skolans teknikklubb skulle spela in. Lagom till Halloween så bandades en egen version av Michael Jackson's "Thriller".
Nedanför här så kan ni se resultatet. För att det ska bli lite lättare att se vem som är jag, så kan jag berätta att jag har en vit t-shirt på mig, och att jag i en av tagningarna står längst fram. Enjoy!
State Championship
Ojdå, nu börjar jag halka efter lite. Tur att jag är ledig idag idag då så jag kan blogga ifatt lite.
I förrgår (i lördags) så sprang jag i mitt sista cross country race (terränglöpning). Det var inte vilket race som helst, nej, det var "the State Championship". Jag vet inte riktigt hur vårt team kunde kvalificerara oss, men det gjorde vi i alla fall. I våran klass så lyckades vi i alla fall komma in på plats 9 utav 12. Ganska bra ändå, eftersom vi enligt den förutspådda pronosen skulle komma sist.
Jag blev lite förbluffad över magnituden när vi kom fram till platsen. Allt var så mycket större än vid de racen som vi sprungit tidigare. Fast det kanske inte var så konstigt ändå, det var ju trots allt alla de bästa skolorna från hela delstaten samlade på ett och samma ställe.
Detta kan jag inte låta bli att tycka är lite häftigt. Innan varje race samlas man tillsammans i de olika lagen och så ber man en bön där man ber om ett bra race där ingen kommer till skada och att alla kan prestera sitt yttersta. Det är bara annorlunda, helt enkelt. Kan inte föreställa mig detta i Sverige.
Något annat som jag inte kan låta bli att tycka är lite häftigt är hur brutalt stora mina vader är.
Som vanligt sprang vi 5km, jag slutade på plats 119 av 131 men det är jag nöjd med - jag sprang ju trots allt med Alabamas elitlöpare. På high school nivå, såklart. Tiden? Den kan ni se nedan.
Matthew presterade bra också, han satte personigt rekord... och så slog han mig. Men det är ok, jag slog honom förra gången. Kom i håg! Mitt personbästa är fortfarande 22:06!
Något annat som är lite roligt är att jag är rankad som den 1857:e snabbase (manliga) löparen i Alabama (av de i middle/high school). Det är väl ändå något att hänga i granen?
Jaha. Nähä. Gjorde inte så mycket mer i lördags. Eller jo!
Min "värdkusin" (eller vad det nu blir) från södra Alabama som vi hälsade på runt första september var med och sprang i lördags, så jag träffade henne, och efterssom racet inte låg så långt ifrån min värdfars föräldrar och resten av kusinerna så passade de också på att komma. När alla hade sprungit klart så åkte vi och åt på "Cracker Barrel", ett klassiskt country ställe, typ.
De sålde även en t-shirt som jag kände mig tvungen att köpa, mitt namn var ju tryckt på baksidan (om än felstavat)!
Ickefysik
Öh, hej! Det har varit väldigt lungt i skolan idag. Alla fotbollsspelare, bandmedlemmar, cheerleaders och även många elever var frånvarande i skolan då skolans fotbollslag ska spela slutspel, ungefär tre timmar här ifrån, uppe i norra Alabama. Många lärare valde därför att inte undervisa något eftersom så många elever skulle hamna efter. Jag ritade lite på bildlektionen och sedan hade jag faktiskt fysikprov. Alltså, oj. Fysikläraren kommer aldrig att sluta förvåna mig. Har en hel lista på skumma grejer som han har gjort. Någon gång kommer jag att dra dem alla.
Fysikprovet är utformat precis som alla andra prov, med alternativfrågor (A, B, C, D) och några "fill in the blanks", där man med ett eller flera ord fyller i något som saknas. Enkelt, kan man tycka. Men när fysikläraren slänger in uppgifter på kaströrelser när allt vi har jobbat med är friktion och vektorer så börjar man ju fundera. Ingen formelsamling fick man heller. JA, jag har jobbat med kaströrelser hemma. Men jag kommer inte ihåg tillräckligt mycket för att kunna lösa dem i huvudet utan formelsamling.
Sedan så var det en fråga som fanns med på två olika ställen, fast svarsalternativen var olika. Förutom ett alternativ, som var gemensamt. Då kan man ju dra slutsatsen att det alternativet är rätt. Fast, jag är nog inte så säker ändå... Fysik i Sverige kan upplevas svårt, men man förstår i alla fall alltid vad som frågas efter. Här så vet man aldrig riktigt vad som försiggår. Luddigt, är vad det är.
Fysikprovet var utrskrivet från något datorprogram och det medförde till pappret dessa små ringar där man kan klicka i vilket alternativ som är rätt. Som tur var hade läraren redan bestämt sig för att fylla i svaret på en uppgift, innan han skrev ut provet. Tack!
Jag önskar att jag kunde ta med er på en fysiklektion. Ni skulle skratta ihjäl er.
Min tredje lektion var idrott men läraren är fotbollstränare (football) så han var iväg för att titta på slutspelet, så vi hade en vikarie och gjorde i princip inte något alls. Så jag pratade lite med Mimmi och Hilda (mor och syster) på facetime. Det hade jag aldrig kunnat göra om vår ordinarie lärare hade varit där. Efter lunchen kände jag mig tjänstvillig så jag passade på att hjälpa till med att städa lunchrummet. Som belöning fick jag glass (fettfri...) och en Gatorade, sportdryck som är poppis här nere.
Nu ska jag nog snart äta kvällsmat eller något i den stilen. Jag vet inte riktigt vad som händer ikväll. Men det blir nog en lugn kväll. Imorgon ska jag upp 06:00 och sätta mig i bilen för att åka 2h nordväst och springa springtävling. Förra veckan kvalificerade vi ju oss till "state championship", så dit ska vi åka nu. Dock så är vi det sämsta laget som är där och jag är ju inte den vassaste i vårat lag heller. Men jag ska göra så gott som jag kan. Det blir nog bra!
Kram allihopa (ni vet väl vilken dag det är idag?)
Pick o plock (grötiga inlägg idag, sorry)
Dubbla inlägg ikväll, det bjuder jag på. Detta blir dock lite mer kortfattat. Tänkte visa vad jag ritade idag i Art-klassen. Jag var frånvarande bägge lektionerna förra veckan, så jag missade lektionstillfällen och detta projektet skulle slutföras idag. Så jag fick ta mig i kragen och göra det bästa av situationen, och jag blev nöjd. Bildläraren kallade projektet för "Bone Vessel". Vessel är något typ skepp, fast vi behövde inte nödvänligtvis rita ett skepp. Dock så skulle det (om jag nu förstod det hela rätt) vara någon form av ben/skelett/döskalle/whatever som bar något. T.ex. en döskalle med ett stearinljus på. Men jag hittade på något annat.
Först så tänkte jag rita ett torn av ben med en klocka på, men det blev för komplicerat. Så jag ritade ett litet akvarium som stod på ben, med en fiskskelett inuti. Men jag blev nöjd! Bilden är lite modifierad för att få bort det värsta av motljuset. Jag är nöjd med min skuggning, dock.
...Nu så har jag plockat fram en svensk delikatess... Det återstår bara att se om någon vågar smaka på den.
Hälsokontroll
Jag funderar på om jag ska vara lite ärlig på bloggen idag, och med det så menar jag inte att jag brukar vara oärlig. Utan istället att jag ska vara lite mer transparant. Eftersom jag inte brukar vara det så börjar jag lite ytligt.
Hur mår jag egentligen? Rent fysiskt. Så har jag nog faktiskt mått bättre. Ja, jag har gått upp i vikt. Massor, speciellt med tanke på hur mycket jag har tränat. Jag brukade väga 70-71 kg (154-156 lbs) när jag vaknade på morgonen, innan frukost. Hur mycket jag väger på morgonen nu vet jag inte, men har vägt mig några gånger och jag har landat på 78-79kg (174-176 lbs). Fast det har varit när magen har varit full med mat. Men ändå nu va. Jag har utan tvekan gått upp minst 6kg. Lägg då till att jag aldrig har tränat så intensivt som jag har gjort sedan jag kom it. Ska man skratta eller gråta?
Jag tror det har med maten att göra. Som bekant bor jag ju i "the South", och här har de en tendens att äta onyttigt. Mycket frierat, mycket sött, mycket fett. Mycket kolhydrater. Men ändå. 6kg, antaligen mera. Idag har jag varit här i tre månader. Då kommer jag väl sluta på typ 20kg. Hoppas någon är villig att ta emot mig när jag rullar av planet i juni. Tur att man inte behöver lägga till viktökningen i bagagevikten. Hade inte fått med mig så mycket hem då...
Sen så har vi ju mitt kära ansikte också. Jag har nog aldrig haft så här mycket finnar i ansiktet som jag har just nu. Jag är en skam för Sverige! Nej, så farligt är det väl inte. Men titta! :(
Jag ser lite nedstämd ut på bilden, men så är det inte. Jag var bara koncentrerad, så oroa er inte.
Jag har inte direkt någon plan för hur jag ska lösa dessa hälsoproblem, så om någon har lite tips så kan ni få dela med er. Fast, jag bryr mig inte så jättemycket faktiskt. Man är bara utbytesstudent en gång!!
The Beauty of the Metric System
Att amerikanarna använder ett helt annat system av enheter än vad vi gör i Sverige visste jag innan jag kom hit. Det är inget problem, och jag som har en sifferhjärna har inte allt för svårt att utföra överslagsräkningar i huvudet. Men det är frustrerande, och jag tycker synd om dem. Det är som om de inte vet bättre. Jag tror inte att de förstår hur smidigt metersystemet är.
Skönheten i att 1 meter motsvarar 10 decimeter, som i sin tur motsvarar 100 centimeter är enastående. Eller att 1000 meter motsvarar 1 kilometer, och att 10 kilometer mostvarar en mil. Att definitionen på en liter är en kubikdecimeter och att en kubikdecimeter vatten väger 1000 gram, det vill säga 1 kilogram. Vatten fryser vid 0° och kokar vid 100°. Allt hänger ihop på ett sätt, så fint att man blir tårögd.
Ibland när jag går runt i skolan och tänker på att "ingen av dessa människor vet hur metersystemet funkar" så känns det som om jag befinner mig på en främmande planet. Dessa människor har sina hjärnor inställda på inches, feet, yards och miles. Jag som är väldigt lång fick, speciellt i början, frågan "hur lång är du?". Varje gång fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag svarade sanningsenligt att jag är 186 cm, men det var ingen som förstod mig. Typiskt. Efter ett par dagar hade jag dock lärt mig att jag är "six one", 6'1". Det vill säga, 6 fötter och en tumme...
Hela systemet känns ologiskt. Den minsta enheten är en inch, 2,54 cm. 12 inches är 1 feet, 3 feet är en yard. 220 yards är en furlong (en enhet som knappt är i bruk), och så har vi 1760 yards (5280 feet) som motsvarar 1 mile. Herregud, så snurrigt. Men än så länge så funkar det för amerikanarna, så jag kan inte klandra dem. Allt här är baserat på deras system. Ett "footballfield", till exempel, är 100 yards från end zone till end zone, och i baseball är det 90 feet mellan varje bas.
Lite lustigt var det också i början av fysikkursen, när Mr Gold skulle lära hela klassen hur metersystemet fungerar, med prefix och allt. Problemet med det är bara att amerikanarna vill ibland överdriva med prefix, och sätta prefix i de situationer där det för mig är uppenbart att vi skulle använda någon annan enhet. Till exempel, hur ofta använder vi hektometer?
Eller den gången när skolans rektor vikarierade för Mr Gold och började förespråka för varför metersystemet var så viktigt. Ett speciellt exempel angående volymenheter som han gav kommer jag ihåg så väl... "Tänk om ni någon gång i framtiden kommer att äga en bensinmack. Då kommer ni inte att använda gallons, utan istället kiloliter. Ni måste lära er detta!". Ungefär där suckade jag till ordentligt. Kiloliter. Seriöst? Alla vet väl att vi använder kubikmeter! Enkelheten i det metriska systemet blir ibland för mycket för jänkarna.
Just det ja... De amerikanska volymenheterna. Som inte direkt har något med längdenheterna att göra. 1 cup är 237 ml. Sen så finns det pints (1/8 av en gallon), quarts (1/4 av en gallon) och så gallonen själv, 3.78 liter. Detta är bara ett smakprov, men något kan vara kul att veta är att en amerikansk gallon är inte lika mycket som en engelsk gallon. Riktigt onödigt.
De envisas också med att mäta vätska i vikt. En "vanlig" "33 cl" burk är här istället 12 fl oz (fluid ounce), 35.5 cl. Så himla förvirrande. När ni nu har enheter för volym, kan ni inte använda dem istället för en viktenhet?
Lite kort om viktenheter nu när vi ändå snuddade vid det. Ounces, pounds och tons. Vänigen notera att ett ton är inte ett ton. Det finns en liten bro här i Odenville där jag bor och där står det "MAX 5 TON". Ett ton är dock 2000 lb (pounds) (varför förkortar man pounds till "lb"?), 907 kg. Ibland blir jag galen.
Temperatur. Celcius, älskade Celcius. Jag höll på att skriva temperaturens urfader men det kanske ändå är Kelvin. Hur som helst. Fahrenheit, som de använder sig utav här, baseras på den lägsta temperaturen som man kunde åstadkomma genom att blanda isvatten och saltlag, alltså 0° F. Kanske inte helt ologiskt, men jag tycker ändå att Celcius är lite tjusigare. Plus att Celcius har en direkt relation till Kelvin. Kelvin. Haha. Det påminner mig om en av de första mattelektionerna här i USA när vi lärde oss omvanda från Celcius till Kelvin. "It's very simple. Just add 270 and there you go!". Jag höll på att ramla ur skolbänken. Mycket har jag hört, men att den absoluta nollpunkten här var -270° C och inte -273.15° C förbluffade mig.
Innan jag drunknar i all icke-logik så ska jag försöka knyta ihop säcken.
Jag känner lite såhär. Att metersystemet är riktigt vackert, logiskt och bör hyllas på alla sätt och vis. De amerikanska enheterna är väl charmiga i sig, men jag vet inte hur framtidssäkert det är. Jag ser det som ett ostabilt korthus som inom snar framtid kommer att falla omkull och troligtvis så kommer ingen kämpa för att bygga upp det igen, när vi har ett system som fungerar ypperligt i övriga världen.
Med reservation för stavfel.
Jag är lycklig
Här i USA så är verkar det som om november månad går i tacksamhetens tecken. Jag har noterat att folk lägger upp facebookstatusar varje dag där de uttrycker sin tacksamhet. Om jag inte är helt ute och cyklar så har detta med Thanksgiving att göra, högtiden som firas i slutet av november, här på andra sidan Atlanten.
Med det sagt är det min tur att passa på att visa lite tacksamhet. Jag är ovärderligt tacksam för att jag har fått möjligheten att befinna mig där jag nu är, i ett okänt land där jag får uppleva en främmande kultur (lita på mig, det är mer annorlunda än vad man kan tro!). Men just idag tänkte jag vara lite mer specifik. Jag är vet inte hur mycket det har framgått i bloggen, men genom AFS så har jag träffat en hel hög med fina människor och såklart har jag kommit närmare vissa än andra. Idag tänker jag lite speciellt på Rima och Esteban.
Det är obeskrivligt härligt att alltid ha någon att prata med. Någon att dela reflektioner med. Någon att peppa, någon att få råd eller tips av. Någon att skratta med. Dessa relationer var inga som jag hade förväntat mig att få när jag gick hemma i Sverige och fantiserade om framtiden, men jag är glad att jag har dem. Det som gör det hela ännu finare är att jag vet att de uppskattar mig och att de känner lika dant.
Uppskattningsbekräftelsen kom som ett brev på posten, och jag blev så lycklig. Leendet var som fastklistrat på mitt ansikte under det kommande dygnet. "Det är bara ett brev?" tänker säkert några nu. Ja, så kanske det är. Men det är något med mitt sinnestillsånd när jag befinner mig här. Allt det lilla blir så stort. Ett brev som det här kan göra min dag. Brevet som jag fann i brevlådan var alltså från Rima!
Hade först inte tänkt att lägga ut det här på bloggen, eftersom det kändes lite personligt. Men Rima tyckte att det definitivt var något som jag skulle dela med mig av.
Jag vet inte om det behöver understrykas att relationen är en mycket god vänskap, och inte en förälskelse.
I love you guys! Hope to see you soon.
Allsvenskan!
Idag är jag en stolt Falkenbergsbo!
SUPERETTAN
Falkenbergs FF–Ängelholms FF 4–2 (1–1)
– Det fanns en tro på det här laget någonstans inom mig, men den satt långt inne, medgav FFF-tränaren Hasse Eklund efter den historiska händelsen på Falkenbergs IP.
Falkenbergs FF blir det 62:a laget som spelar i Allsvenskan. Laget har aldrig tidigare varit i närheten av landets högsta serien.
Och när Hasse Eklund tog över FFF i våras fick han en arbetsbeskrivning av sin nya arbetsgivare: ”Klarar du nytt kontrakt, så är vi nöjda, då har du gjort ett gott jobb.”
Hasse misslyckades. I stället tog han laget till Allsvenskan.
– Jag har redan bett om ursäkt, säger Hasse med ett skratt.
Håkan Nilsson, FFF:s sportchef, var en av de som anställde Hasse Eklund.
– Vi fick ju kvala oss kvar i fjol, och blev av med ett antal spelare så förhoppningarna var inte så stora, konstaterade Håkan.
– Vi stod inför ett vägval, men bestämde oss för att våga satsa på våra egna talanger. Men då var vi tvungna att skaffa en tränare som var inne på samma linje; att våga.
– Och vi valde rätt! tillade Håkan Nilsson som mådde riktigt dåligt i paus (1–1).
– Men nu är det bättre, konstaterade han, och verkade faktiskt ha fått tillbaka lite färg i ansiktet.
Sportchefen ville inte gå in på vad som kommer att hända till nästa säsong.
– Låt oss nu få njuta av det här några dagar. Sen får vi sätta oss ned och diskutera framtiden.
Falkenbergs FF hade chansen att klara det Allsvenska kontraktet redan mot Degerfors. Men icke! En straffmiss i slutsekunderna höll på att bli förödande. Nu fick man istället skjuta upp firandet till i sista omgången.
– Bra mycket roligare att få avgöra på hemmaplan, sa Daniel Johansson, som spelat allsvenskt i HBK.
– Ja, jag spelade två matcher, fortsatte FFF:s mittback, som inte var speciellt nervös inför ÄFF-matchen.
– Förvånansvärt nog var jag inte det, det var tvärtom en riktigt kul match att spela med den inramningen som det var på IP.
– Hur det känns? Ja, det är knappt man fattat det än.
Och det var det genomgående temat hos spelare, ledare och publik efter 4–2-segern: Man fick nypa sig själv i skinnet för att förstå att det inte är en dröm.
Adam Eriksson, som fick sin tredje match i Degerfors och var avstängd till lördagens match, hade det nog värst av alla.
– Det var för djävligt, jag bara satt och skakade. Det är sorgligt när man spelat 29 matcher och inte får spela den trettionde. Men efter 3–1 kändes det rätt lugnt.
Otto Martler – som kanske är Superettans bästa målvak – men som bröt ett ben i handen och inte trodde han skulle få stå mer i år fick reda på att han skulle spela mot Ängelholm.
– Jag fick beskedet en och en halv timma före matchen, sa Otto som gjorde en habil insats mot ÄFF.
– Det här trodde jag inte när jag skrev på för FFF i vintras. Det är inte många Superettanspelare som får vara med om att vinna serien.
– En helt fantastisk känsla, fortsatte Otto.
Och många var det som höll med Otto Martler efter gårdagens rysarmatch.
Falkenbergs FF till Allsvenskan 2014. Känn på den…!
"Happy Halloween"
Hej, idag är det 31 oktober vilket betyder Halloween. Jag känner inte för att skriva sådär supermycket idag så jag låter istället bilderna tala för sig själva. Med lite hjälp kanske.
Jag var inte i skolan idag då vi hade ett cross country race, eller kanske rättare sagt ett kval till "the state championship", som vi lyckades att vinna! Jag vet inte vad som hände där, våran skola brukar alltid komma sist eller näst sist, men idag så kom vi först. Lite skoj, ingen som hade förväntat sig det precis!
Sen så började jag förbereda för halloween redan för några dagar sedan genom att jobba på en pumpa. Den blev cool. Egen design!
Sen så klädde jag upp mig som en zombie för att köra lite "trick or treat" (bus eller godis) med Nanako från Japan som bor i närheten av mig.
Vissa går verkligen all-in när det gäller dekorationerna alltså..
Här är en 4-5 meter hög snubbe som någon har i sin trädgård. Skumt.
Här är jag med min och Matthews pumpa på verandan
Nu ska jag ta det lite lugnt. Ha en bra dag.
