Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

Hej. Idag är det julafton här i Amerika, eller christmas eve' som de säger. Skillnaden mellan Sverige och Amerika när det gäller julafton är väl att i Sverige så är julafton dagen då man firar för hela slanten, men här så är det en tisdag. Lite deprimerande kanske... det känns inte riktitgt som julafton.

 

Här firas jul på juldagen, det vill säga den 25:e. Presenterna öppnas på morgonen, och sedan ska vi äta rester. Men det har jag inget emot. Vi käkade nämligen hemmalagad kinamat idag, som var riktigt god. Vårrullar, biffgryta och stekt ris. Mums!

Det är nu tisdagskväll och det har blivit dags för ytterligare en saga. Idag ska ni få höra om en fysiklektion med min favoritlärare, Coach Gold.

 

Vi hade sedan tidigare planerat att skjuta raketer på torsdag eller fredag för att klura ut vilken som är den optimala avfyrningsvinkeln. Men Gold hade glömt att ta sin medicin och då blir han hyperaktiv. Så "vi" bestämde oss för att försöka avfyra lite idag istället. 

 

För att göra det så behövede vi två saker. 

1. Raket
2. Raketbränsle

Godkväll,

 

jag vill skriva något, men har inte jätteevent att skriva om. Så idag ska jag försöka att skrapa ihop lite rester och köra något allmänt hopkok som bygger på miniberättelser. Ska vi börja i nutid eller dåtid? Vi kör nutid först!

 

Idag så blev jag inkallad till "kontoret", vilket oftast betyder något dåligt. Men idag så gällde det ett drogtest. Knark och sånt är ganska poppis på min skola så nu hade de bestämt att alla som deltar i någon sport/efter skolan aktivitet eller om man kör bil till skolan så måste man lämna pissprov. Vilket jag fick göra. Kändes lite skumt att gå in och ja... ursäkta de grafiska bilderna: pissa i en plastmugg. Hahaha, men det är väl en upplevelse även det. 

 

Hela drogtesteriet sköttes under första lektionen, och nästa lektion var matematik. Där gick läraren igenom något nytt, och när hon var färdig med det så bad hon om att få en minut med mig utanför klassrummet, vilket jag gav henne. Hon frågade om jag redan hade jobbat med allt det som vi gör i Algebra 2, och jag erkände då att... ja det har jag, typ. Jag tror också att hon uppfattar mig som väldigt smart, då hon sa till mig att "You have like a 100 in this class and you're probably way ahead of me". Så hon föreslog att jag skulle byta upp mig till en annan mattekurs, pre-calculus. Jag tvekade lite för att "jag vill ju bara ha kul" när jag är här, men samtidigt så är ju matte roligt. Knasigt. Men vi gick i alla fall och pratade med den andra matteläraren och hon tyckte att jag skulle byta till hennes klass.

 

När jag frågade var på schemat den låg så visade det sig att den krockade med min tyndglyftningskurs. Haha. Jag som trodde att vi skulle träna i ett gym, icke sa nicke. Jag hatar den kursen, dötråkig. Allt vi gör att spela basket. Så nu är min plan att byta ut gymkursen mot pre-calculus. Förhoppningsvis kan jag fixa det på måndag!

 

 

Typ i måndagskväll så skrev AFS-kontoret till mig på facebook och frågade om jag hade något jag kunde dela med mig av, och som de kunde använda som en "lucka" i deras julkalender som de kör på sin facebooksida. 

 

Då började jag klura. Och så kom jag på att: "jag skulle ju kunna filma lite från julparaden som jag ska gå och titta på imorgon". Så blev det!

 

 

Imorgon så är det dags för mitt första "track meet", det ska vara inomhus så förhoppningsvis slippe jag frysa.

 

NÄJJ jag blir så trött. Nu är ju hela inlägget bara en gröt igen. Jag ska jobba på att skriva kortare och kanske slänga in ytterligare någon bild. Men jag är ju ingen estet! Eller?

 

Nu när jag börjar på det här inlägget så är det söndagskväll, klockan är 22:19. Jag misstänker att jag inte kommer att skriva klart idag. Så ja. Vi får väl se hur det blir med det. I fredags så var jag i skolan och det mesta var väl som vanligt. I skolan alltså. Dock så hoppade jag över friidrottsträningen efter skolan till förmån för vila och förberedelser inför kvällens evenemang, "The 3rd annual JROTC Military Ball". Det är precis vad det låter som. En militärbal, som jag var välkommen till eftersom jag är med i JROTC, militärkursen, eller vad man nu vill kalla den.

 

Jag kan ju börja med att säga att JROTC är långt ifrån mitt favoritämne här i den amerikanska skolan, men dansen är en social grej så det var helt okej, eller snarare: jätteroligt! 

 

Det hela kickade igång någon gång runt 17:30 när min date Ashley kom för att plocka upp mig. Enligt klassiska värderingar så är det nog egentligen killens uppgift att skjutsa tjejen, men jag får ju trots mitt svenska körkort inte köra bil här i Amerika pga. okänd anledning, så det gick inte för sig!

 

Men det var okej. För med sig hade Ashley sitt entourage med chaufför, fotograf, syster och kusin. Mycket folk kan det låta som, men kusinen skulle också med ut och dansa, och vi snart så ska vi även hämta upp hans date. Men först! Lite fotografering utanför mitt hus. 

Hej hej. Idag är det söndag vilket visar sig vara den värsta slappardagen någonsin. Jag har inte gjort någoting produktivt alls! Men det behövs sådana dagar också, ibland. Faktum är att jag har haft rätt så mycket för mig de senaste dagarna. Vi börjar med torsdag.

 

Bandet på min skola är nu klara med sin "marching season", det vill säga fotbollssäsongen då de marcherar omkring samtidigt som de spelar. Det innebär att de nu går in i "concert season", när man istället sitter ner och spelar och istället för att marchera fokusera på musikkvalitén. 

I torsdags (5 dec) så hade bandet sin första konsert för säsongen och eftersom det är december så var det en julkonsert som väntade. Jag trodde först att jag inte skulle ha möjlighet att gå, men min granne Ashlynn och hennes mamma var snälla och lät mig åka med dem. 

 

Orkar inte med att klipppa och klistra i bilderna, så det får se ut såhär! Tro det (eller ej), men jag känner faktiskt rätt så många av medlemmarna i bandet. Så här någonstans skan ni se några av människorna som jag brukar prata med.

 

Nu när jag ändå sitter framför datorn så kan jag passa på att berätta om vad som hände under min sista lektion idag, dvs English. Vi hade prov på possessive nouns (ägande substantiv?). Grammatik, alltså. Typ hur man ska placera ut apostrofen i förhållande till s:et i "the Christmas tree's lights", eller "the boys' toys".

 

Jag hade inte lagt ner specielt mycket tid på att plugga (bara gjort övningsuppgifterna på lektionen). Men det gick ändå bättre än förväntat. Till skillnad från många amerikanare så klarade jag testet, med marginal. Jag hade 89/100 rätt och det var det högsta som någon fick. Dock var jag inte ensam om att ha 89, en mexikansk snubbe hade lyckats med samma bragd. Lite lustigt ändå. Dock så har han bott här sedan han var 3, men han är inte amerikansk medborgare ännu. Men ÄNDÄ! Svensken och mexikanen fick bäst resultat av alla.

 

Här är en bild på mig i skolbussen. Jag står med fötterna platt mot golvet, med rät rygg, och slår huvudet i taket. Det här måste fixas!!

 

Hej kära vänner, ovänner, klasskamrater, familj och stalkers! Bloggen har väl hamnat på efterkälken såhär i vintertid. Fast det passar väl ändå, att åka kälke på vintern? Ha ha ha. Fattar ni? Kälke? Vinter? Snö?

 

Nej, jag försökte inte ens vara rolig. Istället ska jag berätta om hur vi julpyntar i Amerika. 

 

Julen är nog stor här i Amerika. Jag vet ju inte riktigt än hur man firar, men när det gäller pyntet så sparas det inte på krutet. Gran som skiner i alla dess färger, julstrumpor och mycket ljus utomhus!

 

Min värdmamma, Matthew och hans flickvän tog ansvar för pyntet inomhus, undertiden jag och min värdpappa fixade utomhusbelysningen (som riktiga karlar gör)!

Jag vet inte vad som händer, men min bloggmotivation är låg just nu. Det finns mycket som jag skulle göra hellre än att sitta här och knappa. Inte för att jag egentligen har något viktigare för mig just nu, eller för att jag inte vill dela med mig av något. Jag är väl bara utmattad, eller något. Antar jag. Jag skulle kunna tänka mig att sjunka ner i soffan läsa vidare i "Catching Fire", diskutera resultatet i den senaste fotbollsmatchen med min värdpappa eller bara sitta och slösurfa på datorn. Fast, jag vill ju också gärna dela med mig. Så det gör jag nu - oavsett.

 

Thanksgiving är en amerikansk högtid som jag fortfarande inte har full koll på varför man firar. Jag har frågat flera personer men det känns som om alla kommer med annorlunda förklaringar. Hur som helst, om man är intresserad så kan man googla. Nu för tiden så firas det mest för att umgås med familj och släktingar - och för att äta god mat. Många tar även tid att tänka lite extra och vara tacksam för det man har. 

 

Vi firade thanksgiving med min värdfamilj i torsdags (28 november). Thanksgiving day är alltid en torsdag. På menyn stod massor av olika saker. 

 

Övre raden från vänster: green bean casserole (gröna bönor i gratängform), potatismos, veg-all casserole (morötter, ärtor i gratängform med ost och kexsmulor.

Nedre raden från vänster: dressing (fuktigt majsbröd med grönsaker, har aldrig ätit något liknande), gravy (sås), kalkon

Ursäkta min entusiasm i slutet...

 

 

Har fortfarande lite ångest för hur kortfattad jag var i det förra inlägget! Förlåt! Jag måste bättra mig. Men jag måste också få slut på den här bloggångesten, svåridentifierad som den är.

 

Sitter nere i källaren och har kopplat in datorn till tvn, finurlig som jag är. Tänkte kolla på en gammal Håkan Hellström konsert som råkade få med mig hit på ett usbminne. Det gjorde jag igår och det funkade bra som någonslags terapi. Det är skönt att få drunkna i svensk kultur lite då och då. 

 

Detta kommer från ingenstans egentligen, men upptäckte nyss att jag hade råkat bryta av en nagel. Hur gick det till?

Jag gillar att ha långa naglar nu för tiden. För er som inte vet (typ alla) så slutade jag bita på naglarna sommaren 2012. Det krävdes inga hjälpmedel. Jag tänkte bara att "nej, jag ska nog lägga av med det här nu!" - och sen den dagen har jag inte bitit på dem.

 

Annars då? Jag älskar mitt liv. Jag är stolt över mig själv. Hej!

 

 

Nu ska jag försöka vara lite effektiv och på ett smidigt vis berätta om vad jag pysslade med i lördags. Som jag har nämnt någonstans i bloggen så var jag medbjuden till ett "Internationellt Thanksgiving Party". Det hade dock inget med AFS att göra, utan istället var det ett EF-event. Jag blev inbjuden av några av de andra utbytesstudenterna på min skola. 

 

Poängen med det hela var at alla skulle ta med sig en (eller flera) maträtter från sitt eget land, så att alla skulle få möjligheten att prova något nytt. Jag ägnade timmar åt att laga köttbullar på 2 pound nötfärs, men de blev lyckade så det var det värt. Positiv feedback från både amerikanare och utlänningar. 

 

Såklart mötte jag trevliga människor där, Anna & Jeni som går på min skola samt deras värdföräldrar som organiserade kalaset. Men utöver dem så var där en norrman, en holländska, en thailändska och tre tyskor.

 

Nej, nu har jag det lite svårt. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Min bloggmotivation är inte på topp, utan direkt anledning. Hur som helst så hade jag en toppenkväll i lördags och jag är glad att jag blev inbjuden och att jag åkte dit!

Vad som händer här då? Imorgon (tisdag) så har jag den sista skoldagen för den här veckan, då vi ska fira thanksgiving och grejer. Jag är ledig från och med onsdag. På torsdag som är den "riktiga" Thanksgiving-dagen ska vi fira lite smått med familjen, men på lördag så ska vi åka till min värdpappas föräldrar för att fira på klassiskt vis. Jag lovar här med att släpa med kameran och försöka ta lite bilder. Då kan jag även rapportera mer om fenomenet thanksgiving, som jag i dagsläget inte vet så mycket om.

 

Jag vill avsluta inlägget med en shoutout till min älskade mor som idag fyller år! Grattis!

Nu har jag återfunnit kragen som jag tappade i söndagskväll när jag hade skrivit klart om fredagens äventyr i serien av inlägg: "Axel i Tennessee". Här följer den avslutande delen två.

 

Det är Lördag. Vi har bestämt oss för att gå längs gatorna i bergsstaden Gatlinburg, men vi vill uppleva lite mera berg först. Vad passar då bättre än att ta sig upp på den högsta bergstoppen i närheten. Så vi körde plattan i mattan med bilens nos pekande uppåt.

 

Jag som tycker att det är fräckt med delstater (det är troligtvis någon oförlöst kärlek till geografi som har tagit en underlig form) fascineras över att alla registreringsskyltar på bilarna här skyltar med vilken stat de kommer ifrån. Här är en bild på den första Massachusetts-skylten som har jag har sett. En liten parantes, men: när vi var i Savannah, Georgia så såg jag till och med en bil från Hawaii! Lustigt. 

Hemma är där ditt wifi ansluts automatiskt - och där befinner jag mig nu efter en helg fylld med äventyr. Just nu sitter jag på min sängkant med dator i knät och varvar ner med lite julmusik i öronen. Det behövs, ibland.

 

Sådär, om vi ska ta allt från början nu. Kanske ska vi inte heller ta mer än en eller två dagar i taget, då jag har en tendens att bara koka gröt på alla upplevelser om jag inte begränsar mig. 

 

Torsdag: Jag var i skolan som vanligt, fast vi gjorde inte så värst mycket på hela dagen. Åkte hem med den hemska bussen och sprang över med ett ärende till grannen lite snabbt. De bor 300 meter bort så jag tänkte att "jag kan väl gå?", vilket jag också gjorde. Efter att ha överlämnat det som skulle överlämnas så blev jag biten av en hund. Grannen, en 17-årig kille var helt förbluffad över att jag hade promenerat hela vägen hem till dem, och han erbjöd sig förtvivlat att skjutsa mig hem igen. Dock så tackade jag nej, då jag inte såg det som ett problem att gå tillbaka. Värt att tillägga är att denna granne är även skolans bäste löpare, så han om någon borde väl inte se 300 meters promenad som någon utmaning? 

 

Efter dessa små bestyr så påbörjades den riktiga äventyrsresan. Vi hoppade in hela familjen i bilen och satte fart mot Sevierville, Tennessee. Sevierville är en liten stad i "the Smoky Mountains", som vi planerade att besöka. Dock så kom vi fram ganska sent, runt 22:00, så vi gjorde inte så mycket mera än att åka och handla och sedan ta det lugnt. Jag passade även på att ringa min lillasyster Hilda med facetime för att säga godmorgon! Detta eviga tidszonsmysterium. Stället där vi bodde tillhörde "Eastern Time Zone", så för 3 dygn var jag bara 6 timmar borta från Sverige.

 

Mitt och Matthews rum & badrum & en spegelbild!

Hej! Nu ska jag hålla mig kort, för jag har ett viktigt tillkännagivande. Men först så måste jag ju bara berätta om alla goda gärningar som jag har gjort idag. Ja inte gjorde jag något vettigt i skolan. Skrattade lite åt min fysiklärare när han försökte förklara cirkelrörelser genom att rulla en basketboll över katedern. Jag fattar fortfarande inte hur han tänker. 

 

Men runt halv sju-tiden så hoppade jag, Matthew och Lynn in i bilen för att åka till "DOLLAR TREE", en affär där allt kostar $1 och givetvis så kommer det mesta från Kina. Men strunt i det nu! Vi köpte massor av olika saker för att i kyrkan som vi går till har det ett projekt som går ut på att man packar skolådor med julklappar som sedan skickas till fattiga barn i utvecklingsländer, som aldrig annars hade fått en julklapp. Lite fint.

 

Inne på "Dollar Tree" så hittade jag och Matthew varsin tjusig älv-hatt. Vi fick dem bara om vi lovade att använda dem, så det gjorde vi! Inne på Walmart: 

Någon kanske kommer ihåg det mystiska blogginlägget som jag skrev i slutet av oktober. Jag kommer ihåg det i alla fall. Nu känner jag mig manad att avslöja vad det handlade om. Det var så att det hade dykt upp ett erbjudande som gav mig möjlighet att vara med och dansa lite i en musikvideo som skolans teknikklubb skulle spela in. Lagom till Halloween så bandades en egen version av Michael Jackson's "Thriller". 

 

Nedanför här så kan ni se resultatet. För att det ska bli lite lättare att se vem som är jag, så kan jag berätta att jag har en vit t-shirt på mig, och att jag i en av tagningarna står längst fram. Enjoy!

 

 

 

Ojdå, nu börjar jag halka efter lite. Tur att jag är ledig idag idag då så jag kan blogga ifatt lite.

 

I förrgår (i lördags) så sprang jag i mitt sista cross country race (terränglöpning). Det var inte vilket race som helst, nej, det var "the State Championship". Jag vet inte riktigt hur vårt team kunde kvalificerara oss, men det gjorde vi i alla fall.  I våran klass så lyckades vi i alla fall komma in på plats 9 utav 12. Ganska bra ändå, eftersom vi enligt den förutspådda pronosen skulle komma sist. 

 

Jag blev lite förbluffad över magnituden när vi kom fram till platsen. Allt var så mycket större än vid de racen som vi sprungit tidigare. Fast det kanske inte var så konstigt ändå, det var ju trots allt alla de bästa skolorna från hela delstaten samlade på ett och samma ställe. 

 

Som vanligt sprang vi 5km, jag slutade på plats 119 av 131 men det är jag nöjd med - jag sprang ju trots allt med Alabamas elitlöpare. På high school nivå, såklart. Tiden? Den kan ni se nedan.

Öh, hej! Det har varit väldigt lungt i skolan idag. Alla fotbollsspelare, bandmedlemmar, cheerleaders och även många elever var frånvarande i skolan då skolans fotbollslag ska spela slutspel, ungefär tre timmar här ifrån, uppe i norra Alabama. Många lärare valde därför att inte undervisa något eftersom så många elever skulle hamna efter. Jag ritade lite på bildlektionen och sedan hade jag faktiskt fysikprov. Alltså, oj. Fysikläraren kommer aldrig att sluta förvåna mig. Har en hel lista på skumma grejer som han har gjort. Någon gång kommer jag att dra dem alla.

 

Fysikprovet är utformat precis som alla andra prov, med alternativfrågor (A, B, C, D) och några "fill in the blanks", där man med ett eller flera ord fyller i något som saknas. Enkelt, kan man tycka. Men när fysikläraren slänger in uppgifter på kaströrelser när allt vi har jobbat med är friktion och vektorer så börjar man ju fundera. Ingen formelsamling fick man heller. JA, jag har jobbat med kaströrelser hemma. Men jag kommer inte ihåg tillräckligt mycket för att kunna lösa dem i huvudet utan formelsamling.

 

Sedan så var det en fråga som fanns med på två olika ställen, fast svarsalternativen var olika. Förutom ett alternativ, som var gemensamt. Då kan man ju dra slutsatsen att det alternativet är rätt. Fast, jag är nog inte så säker ändå... Fysik i Sverige kan upplevas svårt, men man förstår i alla fall alltid vad som frågas efter. Här så vet man aldrig riktigt vad som försiggår. Luddigt, är vad det är. 

 

Fysikprovet var utrskrivet från något datorprogram och det medförde till pappret dessa små ringar där man kan klicka i vilket alternativ som är rätt. Som tur var hade läraren redan bestämt sig för att fylla i svaret på en uppgift, innan han skrev ut provet. Tack!

Dubbla inlägg ikväll, det bjuder jag på. Detta blir dock lite mer kortfattat. Tänkte visa vad jag ritade idag i Art-klassen. Jag var frånvarande bägge lektionerna förra veckan, så jag missade lektionstillfällen och detta projektet skulle slutföras idag. Så jag fick ta mig i kragen och göra det bästa av situationen, och jag blev nöjd. Bildläraren kallade projektet för "Bone Vessel". Vessel är något typ skepp, fast vi behövde inte nödvänligtvis rita ett skepp. Dock så skulle det (om jag nu förstod det hela rätt) vara någon form av ben/skelett/döskalle/whatever som bar något. T.ex. en döskalle med ett stearinljus på. Men jag hittade på något annat.

 

Först så tänkte jag rita ett torn av ben med en klocka på, men det blev för komplicerat. Så jag ritade ett litet akvarium som stod på ben, med en fiskskelett inuti. Men jag blev nöjd! Bilden är lite modifierad för att få bort det värsta av motljuset. Jag är nöjd med min skuggning, dock. 

Jag funderar på om jag ska vara lite ärlig på bloggen idag, och med det så menar jag inte att jag brukar vara oärlig. Utan istället att jag ska vara lite mer transparant. Eftersom jag inte brukar vara det så börjar jag lite ytligt.

 

Hur mår jag egentligen? Rent fysiskt. Så har jag nog faktiskt mått bättre. Ja, jag har gått upp i vikt. Massor, speciellt med tanke på hur mycket jag har tränat. Jag brukade väga 70-71 kg (154-156 lbs) när jag vaknade på morgonen, innan frukost. Hur mycket jag väger på morgonen nu vet jag inte, men har vägt mig några gånger och jag har landat på 78-79kg (174-176 lbs). Fast det har varit när magen har varit full med mat. Men ändå nu va. Jag har utan tvekan gått upp minst 6kg. Lägg då till att jag aldrig har tränat så intensivt som jag har gjort sedan jag kom it. Ska man skratta eller gråta?

 

Jag tror det har med maten att göra. Som bekant bor jag ju i "the South", och här har de en tendens att äta onyttigt. Mycket frierat, mycket sött, mycket fett. Mycket kolhydrater. Men ändå. 6kg, antaligen mera. Idag har jag varit här i tre månader. Då kommer jag väl sluta på typ 20kg. Hoppas någon är villig att ta emot mig när jag rullar av planet i juni. Tur att man inte behöver lägga till viktökningen i bagagevikten. Hade inte fått med mig så mycket hem då...

 

Sen så har vi ju mitt kära ansikte också. Jag har nog aldrig haft så här mycket finnar i ansiktet som jag har just nu. Jag är en skam för Sverige! Nej, så farligt är det väl inte. Men titta! :(

 

Jag ser lite nedstämd ut på bilden, men så är det inte. Jag var bara koncentrerad, så oroa er inte.

Jag har inte direkt någon plan för hur jag ska lösa dessa hälsoproblem, så om någon har lite tips så kan ni få dela med er. Fast, jag bryr mig inte så jättemycket faktiskt. Man är bara utbytesstudent en gång!!

Att amerikanarna använder ett helt annat system av enheter än vad vi gör i Sverige visste jag innan jag kom hit. Det är inget problem, och jag som har en sifferhjärna har inte allt för svårt att utföra överslagsräkningar i huvudet. Men det är frustrerande, och jag tycker synd om dem. Det är som om de inte vet bättre. Jag tror inte att de förstår hur smidigt metersystemet är. 

 

Skönheten i att 1 meter motsvarar 10 decimeter, som i sin tur motsvarar 100 centimeter är enastående. Eller att 1000 meter motsvarar 1 kilometer, och att 10 kilometer mostvarar en mil. Att definitionen på en liter är en kubikdecimeter och att en kubikdecimeter vatten väger 1000 gram, det vill säga 1 kilogram. Vatten fryser vid 0° och kokar vid 100°. Allt hänger ihop på ett sätt, så fint att man blir tårögd.

 

Ibland när jag går runt i skolan och tänker på att "ingen av dessa människor vet hur metersystemet funkar" så känns det som om jag befinner mig på en främmande planet. Dessa människor har sina hjärnor inställda på inches, feet, yards och miles. Jag som är väldigt lång fick, speciellt i början, frågan "hur lång är du?". Varje gång fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag svarade sanningsenligt att jag är 186 cm, men det var ingen som förstod mig. Typiskt. Efter ett par dagar hade jag dock lärt mig att jag är "six one", 6'1". Det vill säga, 6 fötter och en tumme...

 

Hela systemet känns ologiskt. Den minsta enheten är en inch, 2,54 cm. 12 inches är 1 feet, 3 feet är en yard. 220 yards är en furlong (en enhet som knappt är i bruk), och så har vi 1760 yards (5280 feet) som motsvarar 1 mile. Herregud, så snurrigt. Men än så länge så funkar det för amerikanarna, så jag kan inte klandra dem. Allt här är baserat på deras system. Ett "footballfield", till exempel, är 100 yards från end zone till end zone, och i baseball är det 90 feet mellan varje bas. 

 

Lite lustigt var det också i början av fysikkursen, när Mr Gold skulle lära hela klassen hur metersystemet fungerar, med prefix och allt. Problemet med det är bara att amerikanarna vill ibland överdriva med prefix, och sätta prefix i de situationer där det för mig är uppenbart att vi skulle använda någon annan enhet. Till exempel, hur ofta använder vi hektometer? 

 

Eller den gången när skolans rektor vikarierade för Mr Gold och började förespråka för varför metersystemet var så viktigt. Ett speciellt exempel angående volymenheter som han gav kommer jag ihåg så väl... "Tänk om ni någon gång i framtiden kommer att äga en bensinmack. Då kommer ni inte att använda gallons, utan istället kiloliter. Ni måste lära er detta!". Ungefär där suckade jag till ordentligt. Kiloliter. Seriöst? Alla vet väl att vi använder kubikmeter! Enkelheten i det metriska systemet blir ibland för mycket för jänkarna.

 

Just det ja... De amerikanska volymenheterna. Som inte direkt har något med längdenheterna att göra. 1 cup är 237 ml. Sen så finns det pints (1/8 av en gallon), quarts (1/4 av en gallon) och så gallonen själv, 3.78 liter. Detta är bara ett smakprov, men något kan vara kul att veta är att en amerikansk gallon är inte lika mycket som en engelsk gallon. Riktigt onödigt.

 

De envisas också med att mäta vätska i vikt. En "vanlig" "33 cl" burk är här istället 12 fl oz (fluid ounce), 35.5 cl. Så himla förvirrande. När ni nu har enheter för volym, kan ni inte använda dem istället för en viktenhet? 

 

Lite kort om viktenheter nu när vi ändå snuddade vid det. Ounces, pounds och tons. Vänigen notera att ett ton är inte ett ton. Det finns en liten bro här i Odenville där jag bor och där står det "MAX 5 TON". Ett ton är dock 2000 lb (pounds) (varför förkortar man pounds till "lb"?), 907 kg. Ibland blir jag galen.

 

Temperatur. Celcius, älskade Celcius. Jag höll på att skriva temperaturens urfader men det kanske ändå är Kelvin. Hur som helst. Fahrenheit, som de använder sig utav här, baseras på den lägsta temperaturen som man kunde åstadkomma genom att blanda isvatten och saltlag, alltså 0° F. Kanske inte helt ologiskt, men jag tycker ändå att Celcius är lite tjusigare. Plus att Celcius har en direkt relation till Kelvin. Kelvin. Haha. Det påminner mig om en av de första mattelektionerna här i USA när vi lärde oss omvanda från Celcius till Kelvin. "It's very simple. Just add 270 and there you go!". Jag höll på att ramla ur skolbänken. Mycket har jag hört, men att den absoluta nollpunkten här var -270° C och inte -273.15° C förbluffade mig. 

 

Innan jag drunknar i all icke-logik så ska jag försöka knyta ihop säcken.

Jag känner lite såhär. Att metersystemet är riktigt vackert, logiskt och bör hyllas på alla sätt och vis. De amerikanska enheterna är väl charmiga i sig, men jag vet inte hur framtidssäkert det är. Jag ser det som ett ostabilt korthus som inom snar framtid kommer att falla omkull och troligtvis så kommer ingen kämpa för att bygga upp det igen, när vi har ett system som fungerar ypperligt i övriga världen.