Innan ni påbörjar att läsa denna långa historia så tänkte jag passa på att inte be om ursäkt för att jag inte har skrivit något sedan i onsdags. Jag har helt enkelt haft fullt upp med annat och inte kommit åt internet förrän nu. Nu tänkte jag i alla fall bjuda på historian om hur resan hit gick, så gör er redo för en textvägg.
Lokal tid (central time) 20:25
Nu har jag äntligen kommit fram till familjen där jag ska bo under de kommande månaderna. Resan gick i stort sett bra, även om jag vissa gånger blev lite förvirrad. Men jag ska börja från början. Här är en bild på mig som jag knäppte av på det första planet. Trött men glad.
Jag anlände till Paris enligt tidsplanen och efter lite flygplatshäng på Charles de Gaulle med Anna, som skulle vidare till LAX, så var det dags att sätta sig på nästa flight. När jag gick mot min gate så hörde jag att någon ropade ut ”Mr Axel Ericsson” i högtalarsystemet över hela terminal 2E. Då hoppade jag till. Jag visste att de inte hade påbörjat boardingen ännu, men visst blev jag lite skraj ändå. Det var tydligen så att jag var tvungen att visa upp mitt visum innan jag fick gå på planet.
Nåväl. Jag landade på JFK (i New York) och att ta sig igenom immigration gick ganska smärtfritt, enklare än jag hade förväntat mig. Jag hade inte riktigt förstått vad som skulle fyllas i på deklarationslappen, men ”min” gränspolis var snäll och blev inte arg på mig. Drygt en timme efter att jag steg av planet var jag ”inne i landet” och mötte där upp AFS-volontärerna som skulle, efter att vi inväntat Stockholmsgänget som flög ifrån Arlanda, ta oss till flygplatshotellet.
På hotellet kryllade det med AFS-folk, volontärer som organiserade och studenter som skulle åt alla möjliga håll och kanter. Mat serverades och jag gick och la mig kort därefter. Jag somnade omkring 21:00 lokal tid (eastern time), efter ca 24h på resande fot.
Nästa morgon (torsdag, 8 aug) var det väckning 05:45 då bussen som skulle ta mig till flyget mot Nashville, Tennessee avgick 06:30. I bussen delades det ut flygbiljetter och frukostpengar som skulle spenderas när vi tagit oss igenom säkerhetskontrollen. ”Vi” i detta sammanhang står för jag och de tre italienare som jag gick genom säkerhetskontrollen och småpratade vid gaten med.
Det hade tydligen redan varit mycket förseningar den dagen så att flygfältet var fullt med plan som stod i kö för att få lyfta, men det gjorde inte mig så mycket. Jag hade fin utsikt från mitt fönster.
Väl framme i Nashville så blev vi upplockade på flygplatsen och då visade det sig att det hade varit mer AFS-folk än jag och de tre italienarna på planet. Utöver oss var det två tjejer från Kina, två från Norge, en från Nya Zeeland och en från Bolivia. Vi blev upplockade av volontärer med bil och sedan levererade till en ”arrival orientation”, ett slags förberedelseläger med en övernattning innan det är dags att träffa sin värdfamilj. Nu var klockan ca 12:15 (central time, en timme längre bort än eastern time). Här fanns det ytterligare ett gäng med glada utbytesstudenter att lära känna. Utöver de länder som jag redan har nämnt så fanns här folk från Japan, Thailand, Turkmenistan, Chile, Tyskland, Ryssland och Finland. Hela eftermiddagen och kvällen ägnades åt att ha kul och åt att vila upp sig inför morgondagen.
Tog knappt några bilder i Nashville, men här är en som jag tog med mobilen. Trevliga vänner från alla världens hörn.
9 aug. Åt frukost, tog en dusch och sedan var det dags att påbörja de teoretiska förberedelserna. Information och diskussion om vad som väntar oss, vad värdfamiljen har för förväntningar, vad skolan har för förväntningar och allmänt om vad man ska göra i olika situationer. Lite likt förberedelselägret i Stockholm, men ändå bra med en uppfräschning.
16:00 var det dags för avresa mot Alabama. En kvinna som jobbade för AFS i Tennessee hade hyrt en stor truck (Ford F-150), så det var bara att slänga upp alla väskor på flaket och ge sig iväg. Utöver mig så var det fyra andra utbytesstudenter som skulle ner till Alabama. Vi blev skjutsade till gränsen mellan Alabama och Tennessee, en biltur på ca 90 minuter, och där blev tre av oss upplockade av sina respektive värdfamiljer, men av olika anledningar så kunde inte min och tjejen från Finlands värdfamilj vara där, så vi fick hoppa in i en ny bil och åka med två jättetrevliga volontärer ner mot Birmingham som är den största staden i Alabama. På vägen stannade vi och åt på ”Chick-Fil-A” som är ett... snabbmatsställe. De serverar ”fried chicken sandwiches” och deras pommes kallas för "waffle potato fries", så de ser lite annorlunda ut. Delicious.
Väl framme i Birmingham så mötte jag min värdpappa som sedan körde mig den sista biten hem till Odenville, där jag nu sitter och skriver. Jag har massor av kul saker att skriva om, men ett inlägg i taget får räcka.
Hoppas nu att alla har det så bra, för det har jag i alla fall!
Nummerplåten bak på en av familjens bilar.
