Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014 -

Sagan om snökaoset

Publicerad 2014-01-31 20:40:46 i Allmänt,

När jag vaknade på tisdags morgon så hade jag inte en blekaste aning om hur den resterande delen av "skolveckan" skulle utforma sig. Jag hoppade glatt på bussen och åkte till skolan. Runt halv nio så samlades alla elever vid fönstret, och de brast ut i kör att "DET SNÖAR!!!!!". Jag bara skrattade åt dem. "Det här är ju ingeting alls!", tänkte jag inombords. Det visade sig att det skulle bli värre.

Runt 10 så hade det börjat snöa såpass mycket att man kunde se tunna vita täcken på bilarnas vindrutor. Det var absolut inga mängdet, med svenska mått mätt, men trots detta så ropades de ut i högtalarsystemet att "På grund utav den rådande väderleken så kommer vi dag att gå hem kl 12!" Anledningen till att vi skulle stanna till kl 12 är för att om eleverna har varit i skolan mer än halva dagen, så kan de fortfarande räkna dagen som en skoldag. Det ser väl bra ut i statistiken, eller något i den stilen. Antar jag.

Här frågade en komis mig om jag ville få skjuts hem av honom vid 12 när vi skulle gå hem, men jag nekade av olika anledningar. Dels så litar jag mera på skolbusschaufförens körförmågor än på en 17-årings, i snöstorm. Samtidigt så kan jag på bussen även prata med Ashley, och så kan jag hålla ett öga på Matthew. Så jag tackade artigt nej.

Dock så förvärrades väderläget och snön började lägga sig på marken. Det medförde att vid 10:30 så ropade de ut i högtalarna att "School will be dismissed at this time!", och från korridorerna hördes ljubel. Jag sprang iväg till mitt skåp och lämnade mina saker, och ryckte åt mig min jacka. Jag fiskade upp Ashley i korridoren ovh så gick vi ut till bussen. Efter några minuter kom busschauffören och gjorde sig redo att köra. Men helt plötsligt så sa han "I aint driving.", han hade tydligen blivit tillsagd att inte köra. Om det finns en liten risk att en elev kommer till skada på bussen så vill de inte köra, för att då kan väl troligtvis skolan bli stämd på miljonbelopp. Så istället fick vi gå in och ringa efter skjuts.

Eftersom båda mina värdföräldrar arbetar i storstaden Birmingham, ca 60 minuter bort under normala förhållanden, så var det inte att tänka på. Men min granne Michael trodde att han kunde ordna en skjuts åt oss, vilket han också gjorde.

I väntan på räddning...

Vi stod utanför skolan ett tag och observerade hur föräldrar försökte ta sig upp för den lilla backen och ända fram till skolan. Ibland suckade jag inombords, när någon bara körde gasen i botten och hjulen spann utav helvete. Det är inte så man ska göra!

Nåväl. Vi gick in och väntade ett tag, samtidigt som Michael väntade utanför. Dock så glömde han bort mig och åkte iväg utan mig. Så nu var jag tvungen att vänta på ny skjuts. Timmarna gick och min värdmamma kämpade i trafiken från Birmingham, men det var inte enkelt. Till slut så kom Gene, en familjevän ifrån kyrkan och hämtade mig. Klockan var nu lite efter tre och jag hade väntat i skolan typ 5 timmar. De första två var helt ok, men sedan försvann i princip alla som jag bryr mig om. Nåväl, jag överlevde. Gene körde hem oss (Matthew och jag) till sitt hus där vi fick lite mat och passade på att leka i snön. Jag var orolig att vi skulle vara tvungna att sova över där, så när värdmamma Lynn dök upp i sin vinröda Nissan så grät jag glädjetårar. Nästan, i alla fall. Extra dramatiskt var det även eftersom hon då hade suttit i trafik sedan 11:30, och klockan var nu lite efter 17. Vanligtvis så brukar de ta runt 45 minuter för henne.

Hur som helst, vi hoppade in i bilen och åkte hemmåt. Det var bara ett krön som vi hade lite problem med. Jag fick gå ut och putta på bilen (påminnelse: här borta finns det inget som kallas för vinterdäck). När vi kom upp på krönet så kunde man blicka ut över ett tiotal bilar som stod krockade eller överlämnade på andra sidan, och när vi började ta oss ner för backen så bara gled vi. Halt som fabian. Men vi överlevde det med, och till slut så nådde vi huset. Värdpappa Randall fick sova över på jobbet, hihi.

Dagen efter så bestämde Matthew och jag oss för att ta en promenad. Vi gick väldigt långt, men det hör inte hit. Titta iställst på förödelsen vid kullen!

Ha nu i åtanke att detta är bara en liten country road av många, många, många isiga bilvägar i Alabama. På vissa motorvägar var har det skett seriekrockar med 100+ bilar inblandade osv. De är inte så vana vid snö här, och alla 16-åringar med körkort är inte så ansvarsfulla. Samt att de kanske aldrig har kört i snö förut. Det är inte riktigt som i Sverige här, man behöver inte köra halkbana.

Mitt hus i snömiljö med isig uppfart.

Isig väg. Stackars Alabamer.

Det var allt för idag. Men om ni vill se lite mer förödelse så kan ni kika in på det album som Andreas skickade till mig. Du hittar det här.

Stor kram från ett Alabama, som idag bjuder på 12 grader och solsken... blir aldrig klok på vädret.

Kommentarer (4)

Livet i Alabama

Publicerad 2014-01-26 21:38:25 i Allmänt,

Usel på att blogga, ja det har jag blivit. Men det behöver inte vara enbart negativt. Ett tecken på att jag sysselsätter mig med annat. Jag har inte längre möjlighet att offra fyra lördagstimmar för att skriva ett djupt blogginlägg, för jag har andra aktiviteter för mig. Som igår, till exempel.

Igår så vaknade jag och pratade med mor och far i en timme. Gjorde mig iordning, åt lite frukost och sedan så hoppade vi in i bilen för att åka på en liten shoppingtur. Jag handlade lite kläder som jag tänkte ha på mig på en skoldans som jag ska gå på, på fredag. Lunch åt vi på en tysk restaurang (ja tänk, en tysk restaurang i Alabama!). Gott smakade det i alla fall och när jag hade ätit upp så gick jag fram till den gamla damen som ägde stället och sa att "Mein Bratwurst schmeckt sehr gut!", jag tror att hon blev positivt överraskad. Vi växlade några meningar på tyska, men sedan så började hon snacka så mycket att jag inte förstod. I panik så bestämde jag mig för att prata engelska.

Mätta och belåtna så skjutsade familjen iväg mig till Trussville för att släppa av mig vid biografen som de har där för att jag skulle möta Ashley (och delar utav hennes familj). Tillsammans såg vi på "Lone Survivor", en film om ett gäng navy-seal soldater ska utföra något uppdrag i Afghanistan - men så går det åt pipsvängen och bara en av dem överlever. Based on a true story.

Förr eller senare så tog filmen slut, och jag var medbjuden hem till Ashleys hus, där stämningen var på topp. Vi åt och sedan så fick jag lyssna på den ena familjehistorien efter den andra. Några timmar senare så började klockan bli mycket och Ashley hem mig i hennes Mustang(!).

Sammanfattningsvis: kanonlördag!

Kommentarer (0)

164/164

Publicerad 2014-01-19 05:25:31 i Allmänt,

Hej, kära vänner.

Idag så känner jag för att skriva ett blogginlägg. Idag är även dagen då jag har varit här i 164 dagar. Det kan låta banalt, men det innebär att jag idag också har 164 dagar kvar. Jag har alltså spenderat 50% av min tid här.

Det har varit roligt. Jag har haft många älskvärda stunder. Jag har mött härliga människor från alla möjliga nationer.

Men ändå så är det lite blandade känslor. Hur ska jag hantera detta? Jag ska nog inte göra något speciellt. Men det känns som om tiden kommer rinna iväg nu, snabbare än jag anar. Vi får väl se, hur det bilr. Det är en spännande tid som jag har framför mig.

Visst känns det verkligen som att jag har kommit in i vardagen här nu. På något sätt känns det som om jag hör hemma här, även om min kärlek till Sverige har vuxit med sjumilakliv.

Mer än såhär blir det inte. Jag har lite bloggskisser i huvudet som jag ska försöka att förverkliga, men hoppas inte på för mycket.

För er som tycker det är roligt att höra om när jag mår bra osv, så kan jag hälsa att lördagen som till en början såg ganska mörk ut, slutade kanonkul! :)

Kram Axel

Kommentarer (2)

Att svara på kommentarer...

Publicerad 2014-01-14 02:30:00 i Allmänt,

...kanske inte är min bästa egenskap. Men jag älskar hur det någon gång i veckan plingar till i telefonen, och texten "Du har fått en kommentar!" lyser upp hela skärmen. Härligt!!!

Nu är det såhär, att för några dagar så kom Cecilia med en intressant frågeställning, som jag nu tänkte passa på att ge svar på, i ett inlägg.

Hur är engelskan när man har varit i USA i en månad? Lär man sig mycket eller lite? Vad utvecklas mest talspråket eller skriftspråket? Några tips på hur man kan förbättra sin innan man åker dit till USA?

Hur gick det att prata svenska inför klassen? Hur reagerade dem?

Hej, Cecilia!

Att du nu frågar hur engelskan förbättras på bara en månad gör att jag blir lite förvirrad. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes i början av september, men jag vågar nog påstå att det kändes ungefär som nu. Det känns som om jag har utvecklats mycket och bra, fast omedvetet. Rent vokabulärt så har jag även utvecklats, och då och då snappar jag upp nya ord och uttryck som jag försöker att använda. Men den största skillnaden tror jag ändå är att man vänjer sig vid att använda språket, blir bekväm och får mycket naturlig mängdträning. Talspråket (inkl. hörförståelse) är utan tvekan det som jag har utvecklat mest. Visst så har även skriftspråket (och läsförståelsen) förbättrats, men kanske inte lika drastiskt som talspråket. Prata gör jag hela tiden, skriver gör jag ibland.

Svenskar, inklusive jag, får ofta höra att vi är duktiga på engelska, och jag kan inte mer än att hålla med. Vi är bra. Jag tycker inte att du behöver förbereda dig på något speciellt sätt innan du far iväg, det gjorde inte jag. Mitt råd till dig när du väl är på plats skulle vara att försöka sätta sig i så många situationer som möjligt, där man tvingas att prata.

Att prata svenska inför klassen var speciellt. Som jag nämde kändes det lite som att prata med en dator, eftersom det är där jag oftast brukar prata svenska. Sedan brukar jag ju inte heller ha 20 par öron som omedvetna om vad jag säger, lyssnar på orden som kommer ur min mun. De flesta i klassen försökte nog lyssna efter enstaka ord för att se om de kunde förstå något. När jag frågade Mia när hon skulle ta studenten, så var det en kille som utbrast "Student! I heard student!".

Nu har vi fått det överstökat. Jag önskar Ceclia och alla er andra en trevlig kväll, så ska jag nu dricka upp det sista av min coca-cola. Åh, dessa ögonblicksbilder.

Kram!

Kommentarer (1)

Honung

Publicerad 2014-01-11 18:10:04 i Allmänt,

Kanske borde jag satsa på att skriva lite kortare inlägg, om lite mer vardagliga händelser. Jag tror att det kan vara minst lika intressant som vilket annat inlägg som helst. Så nu ska jag idag berätta om det som jag tror kallas "southern hospitality". Om jag har uppfattat det hela korrekt så handlar det om att människor generellt sett är sociala, trevliga och ja, allmänt gulliga emot varandra.

Exempel ur verkliga livet.

Något som jag minns är när jag har blivit kallad "honey" eller baby". Som den dagen då jag skulle gå och prata med min studievägledare, mrs. Gibson, och när jag klev in på hennes kontor så inledde hon med "What can I do for you honey?".

Jag har svårt att se syven på Falkenbergs gymnasieskola klämma ur sig något i stil med "Vad kan jag hjälpa dig med, sötnos?". Men här så är det standard.

Jahapp, nu ska jag åka och shoppa. Eller något i den stilen, jag vet faktiskt inte. Ha en braaaaaa lördag, så laddar jag upp en bild på ett träd i Afrika!

Kommentarer (1)

Svenskprat

Publicerad 2014-01-09 06:10:38 i Allmänt,

Jag är medveten om att jag kan (och bör) uppfattas som hysterisk när jag inte skiver något inlägg på 10 dagar och sedan slänger in två stycken inom loppet av någon timme, men jag har en sak till som jag vill dela med mig av.

Igår pratade jag svenska, face-to-face, med en svensktalande människa för första gången på fem månader. Jag har inte glömt hur man gör! Hur gick detta till, klurar ni nu på. Det är så här. En av förra årets utbytesstudenter, Mia från Skåne, hade återvänt under jullovet för att hälsa på. Så jag fick möjlighet att prata lite på svenska. Dock så kändes det som om jag pratade med en dator, för det är ju bara där som jag brukar prata på svensks nu för tiden. Skype, och så liknande. Nåväl, det var roligt och Mia verkar vara en trevlig prick.

Lite lustigt var det dock för det första hon sa var något i stil med "Vart kommer du ifrån då?" och då kunde jag direkt klippa till med "Ja, jag hör ju att du är från Skåne i alla fall!". Vi pratade lite smått men det dröjde inte så länge innan det blev engelska för hela slanten igen, mest för att det känns ganska respektlöst att sitta i ett rum med några amerikanare och samtala på ett språk som de inte förstår.

Och så idag, så ville min engelskalärarinna att vi skulle prata svenska igen, då hon ville höra en "riktig" konversation på svenska. Så vi fick "prata svenska" inför hela klassen. Lustigt.

NEHÄ nu börjar jag svamla, vilket betyder läggdags. Klockan är trots allt 23:10. Dröm sött.

Kommentarer (1)

Happy nytt år

Publicerad 2014-01-09 05:04:24 i Allmänt,

2014. Ett nytt år, nya utmaningar. Nya situationer att sätta tänderna i, nya upplevelser att ta del av. Mitt år har börjat bra, men just nu är allt lite snurrigt i mitt huvud. Precis som det ska vara, om man ska utvecklas som människa. Eller något i den stilen - tror jag.

Jag hade förmånen att få spendera mitt nyår med några AFS-vänner i Nashville, Tennessee. Det var en härlig upplevelse och med mig hem till Alabama tog jag med mig många minnen som jag sent kommer att glömma.

Chile, Japan, Norge & Sverige.

På kvällen den 30:e försökte vi oss på att köra någon slags internationell middag, så Rima från Japan lagade japanskt, Ingrid kokade risgrynsgröt och själv så rullade jag köttbullar. Inte min bästa sats med köttbullar kanske, men den var helt okej. Esteban behövde inte göra något, det var ju hans födelsedag!

Själva nyårsafton spenderades i downtown Nashville, till en stor del på Broadway (ja, det finns en Broadway i Nashville) där de hade en stor scen och mycket musikunderhållnig. Nashville är känt som "musikstaden", och framförallt för country-musik, som är extra poppis här i sydstaterna.

Vi hade inte så mycket att göra under eftermiddagen, då vi kom till downtown runt tre på eftermiddagen och då är det som ni säkert vet fortfarande nio timmar till det nya året. Så vi spenderade tid på att bland annat titta på fulla amerikanska ungdomar som sjöng kareoke. Mycket (!!!) underhållande.

I väntan på tolvslaget så spatserade vi omkring och efter ett tag så hamnade vi på en promenadbro, där vi passade på att ta en bild med Nashville i bakgrunden. Bilden kanske inte den bästa, men det finns i alla fall höga hus. Någonstans på bilden.

Runt nio-tiden så beslutade vi oss för att knipa en plats i folkmassorna framför den stora scenen (runt 75 000 personer var på plats) för att inte hamna allt förlångt bak.

Någon kanske har hört talas om den stora discobollen som de sänker som nedräkning till det nya året på Times Square i New York City? I Nashville har de istället en not! Kola på den röda krumeluren överst i bild.