Sagan om snökaoset
När jag vaknade på tisdags morgon så hade jag inte en blekaste aning om hur den resterande delen av "skolveckan" skulle utforma sig. Jag hoppade glatt på bussen och åkte till skolan. Runt halv nio så samlades alla elever vid fönstret, och de brast ut i kör att "DET SNÖAR!!!!!". Jag bara skrattade åt dem. "Det här är ju ingeting alls!", tänkte jag inombords. Det visade sig att det skulle bli värre.
Runt 10 så hade det börjat snöa såpass mycket att man kunde se tunna vita täcken på bilarnas vindrutor. Det var absolut inga mängdet, med svenska mått mätt, men trots detta så ropades de ut i högtalarsystemet att "På grund utav den rådande väderleken så kommer vi dag att gå hem kl 12!" Anledningen till att vi skulle stanna till kl 12 är för att om eleverna har varit i skolan mer än halva dagen, så kan de fortfarande räkna dagen som en skoldag. Det ser väl bra ut i statistiken, eller något i den stilen. Antar jag.
Här frågade en komis mig om jag ville få skjuts hem av honom vid 12 när vi skulle gå hem, men jag nekade av olika anledningar. Dels så litar jag mera på skolbusschaufförens körförmågor än på en 17-årings, i snöstorm. Samtidigt så kan jag på bussen även prata med Ashley, och så kan jag hålla ett öga på Matthew. Så jag tackade artigt nej.
Dock så förvärrades väderläget och snön började lägga sig på marken. Det medförde att vid 10:30 så ropade de ut i högtalarna att "School will be dismissed at this time!", och från korridorerna hördes ljubel. Jag sprang iväg till mitt skåp och lämnade mina saker, och ryckte åt mig min jacka. Jag fiskade upp Ashley i korridoren ovh så gick vi ut till bussen. Efter några minuter kom busschauffören och gjorde sig redo att köra. Men helt plötsligt så sa han "I aint driving.", han hade tydligen blivit tillsagd att inte köra. Om det finns en liten risk att en elev kommer till skada på bussen så vill de inte köra, för att då kan väl troligtvis skolan bli stämd på miljonbelopp. Så istället fick vi gå in och ringa efter skjuts.
Eftersom båda mina värdföräldrar arbetar i storstaden Birmingham, ca 60 minuter bort under normala förhållanden, så var det inte att tänka på. Men min granne Michael trodde att han kunde ordna en skjuts åt oss, vilket han också gjorde.
I väntan på räddning...
Vi stod utanför skolan ett tag och observerade hur föräldrar försökte ta sig upp för den lilla backen och ända fram till skolan. Ibland suckade jag inombords, när någon bara körde gasen i botten och hjulen spann utav helvete. Det är inte så man ska göra!
Nåväl. Vi gick in och väntade ett tag, samtidigt som Michael väntade utanför. Dock så glömde han bort mig och åkte iväg utan mig. Så nu var jag tvungen att vänta på ny skjuts. Timmarna gick och min värdmamma kämpade i trafiken från Birmingham, men det var inte enkelt. Till slut så kom Gene, en familjevän ifrån kyrkan och hämtade mig. Klockan var nu lite efter tre och jag hade väntat i skolan typ 5 timmar. De första två var helt ok, men sedan försvann i princip alla som jag bryr mig om. Nåväl, jag överlevde. Gene körde hem oss (Matthew och jag) till sitt hus där vi fick lite mat och passade på att leka i snön. Jag var orolig att vi skulle vara tvungna att sova över där, så när värdmamma Lynn dök upp i sin vinröda Nissan så grät jag glädjetårar. Nästan, i alla fall. Extra dramatiskt var det även eftersom hon då hade suttit i trafik sedan 11:30, och klockan var nu lite efter 17. Vanligtvis så brukar de ta runt 45 minuter för henne.
Hur som helst, vi hoppade in i bilen och åkte hemmåt. Det var bara ett krön som vi hade lite problem med. Jag fick gå ut och putta på bilen (påminnelse: här borta finns det inget som kallas för vinterdäck). När vi kom upp på krönet så kunde man blicka ut över ett tiotal bilar som stod krockade eller överlämnade på andra sidan, och när vi började ta oss ner för backen så bara gled vi. Halt som fabian. Men vi överlevde det med, och till slut så nådde vi huset. Värdpappa Randall fick sova över på jobbet, hihi.
Dagen efter så bestämde Matthew och jag oss för att ta en promenad. Vi gick väldigt långt, men det hör inte hit. Titta iställst på förödelsen vid kullen!
Ha nu i åtanke att detta är bara en liten country road av många, många, många isiga bilvägar i Alabama. På vissa motorvägar var har det skett seriekrockar med 100+ bilar inblandade osv. De är inte så vana vid snö här, och alla 16-åringar med körkort är inte så ansvarsfulla. Samt att de kanske aldrig har kört i snö förut. Det är inte riktigt som i Sverige här, man behöver inte köra halkbana.
Mitt hus i snömiljö med isig uppfart.
Isig väg. Stackars Alabamer.
Det var allt för idag. Men om ni vill se lite mer förödelse så kan ni kika in på det album som Andreas skickade till mig. Du hittar det här.
Stor kram från ett Alabama, som idag bjuder på 12 grader och solsken... blir aldrig klok på vädret.
