Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

Rickwood Field

Publicerad 2014-06-26 06:03:49 i Allmänt,

Det blir inget dunderinlägg idag. Hemresan gömmer sig bakom hörnet och jag lär väl vara hemma innan jag hinner blinka. Tänkte inte blogga om den, men nu kan jag inte låta bli att berätta om hur flygresorna ser ut. Flyg är kul!
 
söndag 29 juni:
Min värdfamilj (mamma och pappa, Matthew är bortrest) tillsammans med Ashley skjutsar upp mig till Nashville i Tennessee och säger hejdå där, och sedan så ska vi ha en liten AFS-orientation på flygplatshotellet. Alltså ett litet möte/seminarium där vi pratar om året som gått
 
måndag 30 juni:
Enligt AFS så ska vi tidigt på morgonen flyga till New York för att sedan spendera resten av dagen och kvällen på något hotell på Queens, New York...
 
tisdag 1 juli:
18:15 på kvällen lyfter planet mot Paris, så det blir väl ytterligare några timmar att spendera på hotellet.
 
onsdag 2 juli (sverigetid): landar i Paris någon gång på morgonen och runt 12 (tror jag!) så möter jag upp min kära familj i Göteborg
 
MEN NU SKA JAG SKRIVA OM VAD JAG EGENTLIGEN TÄNKTE SKRIVA OM! Dagens äventyr.
 
Tillsammans med Ashley, hennes pappa Joe och storasyster Alycen så åkte jag och tittade på baseboll. Baseboll laget i Birmingham kallas för "The Birmingham Barons", fast de kallas för "Barons".
 
Barons spelar oftast på sin nybyggda hemmaarena som öppnades våren 2013, men en gång om året spelar de på en klassisk arena som Barons inte har spelat på officielt sedan 1987. Denna gamla baseballarena kallas för "Rickwood Field" och det är den äldsta basebollparken (fältet/planen/whatever) i hela USA. Ganska tufft. Min första basebollmatch såg jag alltså på den äldsta arenan i landet. 
 
Nu: bilder!
 
Det var tufft att se ett så gammalt ställe. Massor av historia gömmer sig där.
Någon kanske noterade den här skylten. Rickwood Field var hemmaarena för Birmingham Barons i 77 år, men även åt Birhimgham Black Barons i 43 år. Som många säkert vet så har USA (kanske speciellt södern? HAL IS!!!) varit väldigt segregerat och här så syns det tydligt. Fram till 1963 så tilläts inte svarta och vita att spela tillsammans i samma lag. Det kan man ju tycka är lite fånigt, men så var det. Som tur är så har de nu fixat lite och sedan 50 år tillbaka har det varit helt okej att spela boll på samma lag, oavsett hudfärg.
Domarna (som kallas för umpire i baseboll) hade klätt upp sig dagen till ära, precis så som basebolldomare såg ut förr i tiden. Vit skjorta och fluga.
 
Toppendag. Jag njuter av att få ha kul även när jag bara har ett par dagar kvar här. Måste MAXA allt!!!!!!! Ha de så bra nu. Vi kanske hörs när jag är hemma. Eller innan jag åker. Men jag lovat inget. Hej!!!!!! Puss!!!!
Kommentarer (0)

Surprise party

Publicerad 2014-06-20 17:52:56 i Allmänt,

Dagarna upplevs ibland lite långtråkiga, men det är inte så mycket som jag kan göra åt det. Vistelsen leder mot sitt slut och jag känner mig nöjd. Jag har fått ta del av många kulturupplevelser och intressanta möten.
 
...och nu, när jag trodde att allt var över så visade det sig att jag hade fel! Ashley överraskade mig med ett överraskningsparty med ett gäng av våra vänner. 
 
Jag och Ashley hade umgåtts under dagen, ätit lunch och sprungit i affärer. På tal om affärerna, så träffade jag i en mataffär en svensk dam som flyttade till Alabama för ungefär 10 år sedan. Hon hade ett brett leende på läpparna och tyckte det var oerhört kul att prata svenska med någon, för första gången på ett tag. 
 
Jo men just det. Vi åkte omkring men sen så kände jag mig obegripligt slö så vi åkte hem till Ashley och där däckade jag ett tag. När jag vaknade till liv igen så sa Ashley lite mystiskt "Okej, vi drar nu. Jag vill inte vara här längre." "ok...." tänkte jag, fast jag hade vid det här laget lite misstankar. Jag är ju inte dum. Vi åkte runt i lite cirklar och till slut så åkte vi till mitt hus, där människorna på bilden (Noah, Ashlynn, Ashley, Ben, Jag och Beth) samt mina värdföräldrar, Ashleys mamma och en av Ashleys systrar mötte mig. De hade grillat och grejer! 
 
Även om jag kände mig lite nerdrogad under dagen så fick den här tillställningen mig att må bättre, och även på bättre humör! Vi åt och skrattade, snackade ett tag. De hade köpt en kaktårta till mig, och dem är alltid smarriga.
 
När vi kände oss klara inomhus så gick vi ut och kickade igång ett litet lägerbål där vi myste och lagade "s'more". Vad är en s'more? Tänk choklad och grillad marshmallow mellan två kex!
 
 
Det var en mysig kväll. Thank you Ashley. 
Kommentarer (0)

Idag är jag ledsen

Publicerad 2014-06-09 06:34:00 i Allmänt,

När jag i mitten av augusti så smått började vänja mig vid att vandra omkring skolans lokaler så var jag inte ensam. Ytterligare fyra tjejer upplevde liknande känslor av ovisshet och förundran. Fyra andra utbytesstudenter från Europa. Vad hade vi framför oss?
 
Dagarna började rulla på rätt så kvickt och i takt med att dem gjorde det så tog vänskaper form. Vi har så många fantastiska minnen tillsammans och det är obeskrivligt hur mycket dessa fyra betyder för mig. 
 
Igårkväll satt jag uppe sent och skrev personliga brev till var och en av dem, och så idag, en kväll i juni, så såg jag dem för sista gången. De hade ordnat ett "hejdå-poolparty". När det var dags att åka därifrån så var det inte enkelt att ta farväl.
 
De följde med mig upp till bilen där vi kramades om. Jag berättade för dem om breven som jag hade skrivit och hur de får läsa dem på planet. Vi kramades lite mera. Någonstans när en av tjejerna frågade om jag hade skrivit samma meddelande i alla breven eller om de var individuella. Jag sa som det var och de tyckte alla att det var så sött och någon stans här så brast det för mig. Jag hade inte planerat att gråta (jag hade inte planerat att inte göra det heller), men det var liksom oundvikligt. 
 
Jag fick ytterligare en hög med kramar samtidigt som tårarna rann. Slutligen så lät jag dem gå och jag kände mig sedan oerhört tom när jag for ivag i bilen.
 
Jeni, Milena, Marie & Anna.
I love each and every one of you, and words can't describe how much you all mean to me. Thank you for being there throughout this journey.
 
Massor av bilder, javisst. Så blir det när man sitter uppe sent och känner sig kärleksfull och melankolisk.
 
 
 
 
Kommentarer (0)

Colorado #3

Publicerad 2014-06-06 17:30:00 i Allmänt,

Måndag. 2 juni. Det här var en dag som jag hade sett fram emot under hela minisemstern. Inte nog med att det var den sista heldagen i Colorado, det var även dagen med den mest äventyrliga aktiviteten. Att ta sig upp på Pikes Peak, 14.110 fot (4.301 meter) över havet.

Om man ta sig upp på toppen av berget så finns det tre huvudsakliga alternativ. Antingen så vandrar man upp, tar bilen upp eller så gör man som jag gjorde - man tar tåget.

 
Det är inte ett helt vanligt tåg... eftersom lutningen under hela tågresan i snitt är 16% och där det är som värst 25% så hade de flesta tåg troligtvis börjat rulla baklänges. Hur löser man detta? Man bygger ett tåg som driver på ett kugghjul såklart!
 
 
Med på resan så var... (till höger) Jag och Lynns syster Teri
Larry, Lynn, Randall, Matthew och Lynns mamma Kathy.
 
Vy från tågfönstret...
 
 
Väl uppe på toppen så var utsikten hygglig. Konduktören på tåget (som även agerade underhållare/guide) berättade att från toppen så kan man se fyra delstater. Colorado (såklart), Kansas i öst, New Mexico i söder och Wyomin i norr.
 
 
Det kändes lite speciellt att vara så högt ovan havet. Som säkert alla vet så sjunker syrenivån i luften i takt med att man kommer högre upp. På toppen av Pikes Peak så har man ca 60% syre jämfört med hur det är på stranden. Det märktes inte jättemycket till en början, men när jag småsprang 10 steg upp för en liten backe så tappade jag andan direkt.
 
 
Något mycket oväntat var att jag på toppen av Pikes Peak mötte en tjej från Sverige. Hur stor är sannolikheten att det händer? Hon var en utbytesstudent som hade spenderat sitt år i Colorado. Tyvärr så frågade jag aldrig vad hon hette, men vi tog en bild i alla fall. Det kändes som vanligt fel att prata svenska.
 
 
På vägen ner så noterade jag en stor sten som hade på något sett hade brytits itu, och en stor del hade rullat ner för backen. 
 
 
Hur som helst så kom vi så småningom ner för bergen och vandrade runt i turistbyn Manitou Springs. Där fann jag hippies som ritade med gatkritor.
 
Nästa stopp var en park med tuffa stenar som kallades för "Garden of the Gods". Den påminde mig nästan lite om raukar på Gotland. Alltså... stenar i konstiga former och vackra miljöer. Ni fattar.
 
Stenen som jag står på här nedan var lite läskig. När jag stog där uppe så fångade vinden verkligen mig och jag var lite pirrig. Jag ville ju inte direkt ramla ner. Men jag överlevde. Vad som dock skrämde mig var när en liten 3-4(?)åring höll på att klättra upp där samtidigt som resten av henens familj var precis runt hörnet. Men då skrek jag till pappan så han fångade henne.
Matthew hittade ett hål som han trivdes i
Jag och "USA-mormor"
Jag & Lynn.
 
Någonstans här tar det slut. Min Coloradotripp alltså. Det var troligtvis min sista semester här innan jag far hem igen, men så var det nog också den bästa.
 
Dagen därpå flög vi hem. Vi mellanlandade i Texas, och såklart skulle jag envisas med att ha en bild med något texasliknande i bakrunden.
 
 
Kommentarer (1)

Colorado #2

Publicerad 2014-06-05 19:04:58 i Allmänt,

Så var det dags att knåpa ihop något om mina söndagsäventyr i Colorado!
 
Jag hade en lugn morgon så jag passade på att läsa lite i den tredje hungerspelsboken och så skrev jag lite i min egna lilla dagbok/journal/vad-jag-nu-vill-kalla-den. Vi skulle lämna huset runt 12:30, så jag hade en del tid att spendera. Jag, Matthew (värdbror) och Randall (värdpappa) gick på en promenad och så knäppte vi lite bilder med bergstoppen i bakrunden.
 
När vi hade återvänt hem så kom Lynns (värdmamma) systers pojkvän Larry och frågade om vi ville åka och hälsa på vid hans jobb. Larry arbetade på ett företag som med hjälp av CNC-maskiner framstället olika typer av aluminium, titan och andra metalldetaljer. Några av deras produkter används till förstärkare, medan andras skickas upp i rymden och används på den internationella rymdstationen. Det var mycket intressant. Eftersom de jobbar mycket med metaller så behöver de inbland gravera in text och grejor, så de hade en laser som klarade av sånt. Larry frågade om vi hade något som vi ville gravera, så jag började klura. Randall graverade in sina initialer på sin klocka, och sedan så var det min tur...
 
Jag vet inte vad folk har för åsikter om min telefongravering, men jag tyckte i alla fall att det var tufft och nu finns det inte en enda telefon i hela världen som ser ut som min. 
 
Så småningom slutförde vi rundvandringen vid Larrys arbete och for hem igen för en snabb lunch innan det var dags för nästa äventyr: vargsafari!
Uppe bland bergen i Colorado så gick vi på en liten vargvandring med en guide som berättade fakta om vargar. Konstigt nog så finns det knappt några vargar över huvud taget i Colorado, så om någon tror sig ha sett en varg där så är det oftast en prärievarg (koyote/coyote). Bilden är ovan är dock på en rödräv, som inte är röd.
Klappade en åsna!
Efter vargsafarit så passade jag först på att bli fotograverad i Lynns bror Chris' pickup truck. Ingen dålig bil där inte. 5,7 liter motor som lämnar ett doft brööööl" efter sig, samt mängder av koldioxid. Nej, jag fick inte köra. 

Nästa stopp var Pizzarestaurangen Fargos. Det är en restaurang som är inspirerad av sent 1800-tal/tidigt 1900-tal när befolkningen i USA började flytta västerut. Pizzan var god och sällskapet lika så. Jag pratade mest med Nathan, Chris' äldsta son som är 20. Det var roligt att för en gångs skull prata med en kille i min egen ålder. Inget illa menat Matthew, men det är inte samma sak.

Hemma vid huset igen och klockan var bara 17:30 så vi bestämde oss för att gå ner till tennisbanan. Stackars Matthew hade aldrig spelat tennis, så han hanterade tennisracket som ett basebollträ... Men vi hade skoj i alla fall Randall och Lynns mormor följde också med. 
När jag trodde att man inte kunde hinna med mer aktiviteter på en dag så dök Larry upp igen, och med sig hade han tagit sin 1957 Chevrolet Bel Air om var i absolut toppskick. Jag gillar ju att köra bil, men är inte något superfan av gamla bilar. Men det spelar nog ingen roll hur man är som person. Blir man inte imponerad av något i den här stilen så vet jag inte vad som är fel. Bäst av allt: vi fick åka med på en åktur. Tyvärr så hade bilen ganska taskig bränsleförbrukning, strax över två liter per mil.
Jag som är lätt fascinerad över nummerplåtar här i USA tyckte såklart att det var stencoolt när det visade sig att Larry bak på sin bil hade en Colorado-skylt från just 1957.
 
Kommentarer (1)

Colorado #1

Publicerad 2014-06-04 20:26:43 i Allmänt,

Ojdå. Det var inte meningen. Att lämna alla mina bloggläsare för att själv åka på semester. Men så blir det ibland! Jag hade tänkt att berätta om det innan jag åkte, men det glömde jag. Så här ligger det, kortfattat, till: 
 
Fredag 30 maj: åkte till Colorado
Lördag 31 maj: var i Colorado
Söndag 1 juni: var i Colorado
Måndag 2 juni: var i Colorado
Tisdag: 3 juni: åkte hem till Alabama
 
Men nu ska vi prata om Colorado! Min plan är att skriva om fredagen och lördagen nu, och sedan får resten bli någon annan gång. Så nu kör vi!!!
 
Colorado!? Vad är det? 
Colorado är en delstat mitt i USA. Min värdmamma Lynn växte upp i Colorado och även om hon har flyttat till Alabama så bor hennes familj kvar. Min värdfamilj brukar besöka dem varje eller vartannat år. 
 
 
Vi flög flygplan hela vägen dit. Min värdfamlj har kört bil dit någon enstaka gång, men det tar 21 timmar nonstop, så flygplan är att föredra. På vägen dit så fick vi byta plan i Chicago, så min karta kan vara lite missledande.
 
När vi flög in över USA så fick vi möjligheten att ta en titt på den högsta byggaden i USA, Willis Tower, 442 meter högt, räknat utan antennerna. Skojigt!
Väl på flygplatsen så ville jag hitta en lämplig plats där jag kunde knäppa en bild som bevis på att jag har varit, om flygplatsen räknas (...), i Chicago! Vi åt även McDonald's på flygplatsgolvet. Mums.
Kul på flygplanet hade vi också!
Nå väl... vi flög och vi flög och någon gång på kvällen så landade vi i Colorado Springs.
 
Det finns faktiskt inte så mycket att skriva om fredagen, så vi skiftar dag. Nu är det lördag!
När jag vaknade på morgonen så gick jag ut på gatan för att få lite frisk luft och njuta av utsikten, och det var inte vilken utsikt som helst. Sticker man ut huvudet genom ytterdörren och snelgar åt höger så ser man toppen av Pikes Peak, en av 56 bergstoppar i Colorado som är högre än 14000 fot över havet. Just Pikes Peak är 14110 fot, vilket motsvarar 4301 meter över havet. Hur som helst - hygglig utsikt.
 
 
Lördagens huvudaktivitet var att åka till Denver, den största staden i Colorado, där Lynns mormor bor och hade ställt till med födelsedagsfest. Hon fyllde nämligen 90 år! Men innan kalaset så ville jag ta en titt i downtown Denver, nu när vi ändå var så nära. Det var roligt att promenera omkring bland de höga husen. Vi stötte även på en del intressanta hippies eftersom det är lagligt att röka lite vad som helst i Colorado.
 
Här en helt vanlig korsning påväg in till downtown. Notera gärna trottoarerna. I Colorado så finns trottoarer, överallt, och de används. Jag hade inte sett en barnvagn sedan jag kom hit, men i Colorado så ändrades det. Cyklisten och joggare såg jag också. Kul fakta: Colorado är den minst överviktiga delstaten i USA, Alabama är den tredje värsta. Tänk om de skulle bygga mer trottoarer i Alabama, då kanske det skulle ändras!
 
I Denver hade de några spårvagnsliknande tåg.
När vi var klara med vår sightseeing så åkte vi tillbaka hem till Lynns mormors party. Det bjöds på hamburgare, hotdogs och bratwurst, massor av olika pastasallad, chips, grönsaker, dipp, nachos, ostdipp och födelsedagstårta!
På kvällen så hade vi bestämt oss för att äta på en mexikansk äventyrsrestaurang, men först, på vägen dit så åkte vi förbi Denver Broncos fotbollsstadium. Denver Broncos fotbollslag (football, alltså) kom på andra plats förra säsongen. De förlorade i Super Bowl.
Restaurangen då. Förutom smarrig mat så hade de en arkad (spelhall), livemusik och dykshower, där folk dök från 10 meter och gjorde volter och annat spännande. Dock så kändes det som en familjerestaurang, lite barnsligt för min smak. Men en intressant upplevelse.
Denvers skyline påväg tillbaka hem till Colorado Springs.
 
Kortfattat, kanske. Men mycket bilder borde väl ändå väga upp för det? Här har ni i alla fall min fredag och lördag. Nu ska jag snart gå ut och äta. Vi ses!
Kommentarer (0)

Lite om mig

Min profilbild

Axel

Jättesnäll och ganska snygg 20-åring. Just nu i gymnasieskolans slutfas och till hösten har jag ambitionen att börja studera vid KTH i vår huvudstad. Läsåret 2013/2014 befann jag mig i Alabama, USA för ett år som utbytesstudent. Organisationen som jag åkte med var AFS (rekommenderas). Kvar finns bloggen, späckad med bilder och tankar. Allt från grundläggande förberedelser till hemresan. Håll till godo!

Mina senaste inlägg

Kategorier

Arkiv