Colorado #2
Så var det dags att knåpa ihop något om mina söndagsäventyr i Colorado!
Jag hade en lugn morgon så jag passade på att läsa lite i den tredje hungerspelsboken och så skrev jag lite i min egna lilla dagbok/journal/vad-jag-nu-vill-kalla-den. Vi skulle lämna huset runt 12:30, så jag hade en del tid att spendera. Jag, Matthew (värdbror) och Randall (värdpappa) gick på en promenad och så knäppte vi lite bilder med bergstoppen i bakrunden.
När vi hade återvänt hem så kom Lynns (värdmamma) systers pojkvän Larry och frågade om vi ville åka och hälsa på vid hans jobb. Larry arbetade på ett företag som med hjälp av CNC-maskiner framstället olika typer av aluminium, titan och andra metalldetaljer. Några av deras produkter används till förstärkare, medan andras skickas upp i rymden och används på den internationella rymdstationen. Det var mycket intressant. Eftersom de jobbar mycket med metaller så behöver de inbland gravera in text och grejor, så de hade en laser som klarade av sånt. Larry frågade om vi hade något som vi ville gravera, så jag började klura. Randall graverade in sina initialer på sin klocka, och sedan så var det min tur...
Jag vet inte vad folk har för åsikter om min telefongravering, men jag tyckte i alla fall att det var tufft och nu finns det inte en enda telefon i hela världen som ser ut som min.
Så småningom slutförde vi rundvandringen vid Larrys arbete och for hem igen för en snabb lunch innan det var dags för nästa äventyr: vargsafari!
Uppe bland bergen i Colorado så gick vi på en liten vargvandring med en guide som berättade fakta om vargar. Konstigt nog så finns det knappt några vargar över huvud taget i Colorado, så om någon tror sig ha sett en varg där så är det oftast en prärievarg (koyote/coyote). Bilden är ovan är dock på en rödräv, som inte är röd.
Klappade en åsna!
Efter vargsafarit så passade jag först på att bli fotograverad i Lynns bror Chris' pickup truck. Ingen dålig bil där inte. 5,7 liter motor som lämnar ett doft brööööl" efter sig, samt mängder av koldioxid. Nej, jag fick inte köra.
Nästa stopp var Pizzarestaurangen Fargos. Det är en restaurang som är inspirerad av sent 1800-tal/tidigt 1900-tal när befolkningen i USA började flytta västerut. Pizzan var god och sällskapet lika så. Jag pratade mest med Nathan, Chris' äldsta son som är 20. Det var roligt att för en gångs skull prata med en kille i min egen ålder. Inget illa menat Matthew, men det är inte samma sak.
Hemma vid huset igen och klockan var bara 17:30 så vi bestämde oss för att gå ner till tennisbanan. Stackars Matthew hade aldrig spelat tennis, så han hanterade tennisracket som ett basebollträ... Men vi hade skoj i alla fall Randall och Lynns mormor följde också med.
När jag trodde att man inte kunde hinna med mer aktiviteter på en dag så dök Larry upp igen, och med sig hade han tagit sin 1957 Chevrolet Bel Air om var i absolut toppskick. Jag gillar ju att köra bil, men är inte något superfan av gamla bilar. Men det spelar nog ingen roll hur man är som person. Blir man inte imponerad av något i den här stilen så vet jag inte vad som är fel. Bäst av allt: vi fick åka med på en åktur. Tyvärr så hade bilen ganska taskig bränsleförbrukning, strax över två liter per mil.
Jag som är lätt fascinerad över nummerplåtar här i USA tyckte såklart att det var stencoolt när det visade sig att Larry bak på sin bil hade en Colorado-skylt från just 1957.
