Axel - i Alabama som utbytesstudent 2013/2014

Min vardag har präglats med upplevelser under de senaste 48 timmarna. Jag tänker berätta om allt, men för att bibehålla någon slags kronologi så får jag ta en händelse åt gången. 

 

I förrgår när jag satt och väntade på att skolmatsalen skulle öppna så kom det en ton ur min ficka. Skärmen tändes och det såg ut såhär:

 

 

Nu är det alltså på riktigt! Jag kommer den 7 augusti att påbörja min resa som så småningom kommer leda fram till Odenville, Alabama, där min värdfamilj och snart även jag bor.

 

Än så länge har jag inte så mycket information om familjen, jag har fått papper från AFS som de fyllde i när de gjorde sin värdfamiljsansökan samt lite mailkontakt. Det jag vet är att de tycker om att vara ute i naturen, min värdbror är med i scouterna. De är aktiva i kyrkan och de spenderar gärna tid med släktingar och familj. I ett mail jag fick så berättade de att de preliminärt planderade att åka till Arizona över julen, och i så fall så skulle jag självklart få åka med. Det vore jätteroligt att få resa runt lite inrikes när jag är där, så jag nu håller jag tummarna för att det blir av! :>  

 

Odenville är en relativt liten stad, eller kanske by, jag vet inte. De själva beskrev den som en lantbygdsort med strax över 1000 invånare. Birmingham, den mest befolkade staden i Alabama ligger 40 minuter bort med bil. Skolan jag kommer att gå på är en närliggande high school som heter "St.Clair County High School". Dit är det 4,5 miles och jag kommer att åka skolbuss (förhoppningsvis gul, det hade varit grymt!).

Fredagskram,

Axel

Jag vet inte vad det är med gamla bilder över New York som tilltalar mig. Men jag kan inte låta bli att titta, och drömma mig bort.

 

 

Här är bron som Simon & Garfunkel sjunger om i "59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy)". 

... köpa nya skor! Mina gamla löparskor har länge varit helt slut, dämpningen som fanns kvar var att jämföra med att springa barfota på asfalt. Så ett par nya fick det bli. Om ni vågar så kan ni få gissa vilket som är det gamla respektive nya paret.

 

Jag törstar efter bloggmateria, eller kanske framförallt efter en bloggkick. Jag har lite idéer på inlägg som kan relateras till USA, vilket är kul. Men det kräver engagemang, vilket i sin tur kräver tid, som för närvarande är en bristvara. Nåväl, allt löser sig, snart är det sommarlov. Då kan jag skriva.

 

Det är svårt att ta in att det faktiskt inte är mer än åtta skoldagar kvar till skolavslutningen. Åtta dagar till i klass 11teb, som har kommit att bli mitt dagliga umgänge under de senaste två åren som gått. Vi har haft det bra, och jag kommer att sakna dem, allihop. Men så förhoppningsvis finns det möjlighet att fortsätta vara vänner även när jag återvänder. 

 

 

 

 

Prestationsångest är för mig ett relativt nytt fenomen. Jag var inte någon topp-presterare under grundskoletiden, således var känslan något jag inte hade inom mig. Nu är det däremot annorlunda. Jag har ryckt upp mig och vill numer göra gott ifrån mig. Det innebär att jag sitter här, kvällen innan det nationella provet i matematik 3, med blandade känslor.

 

Jag vet att jag har kapacitet att nå dit jag vill, jag har kämpat hårt under våren och jag känner att jag har koll på fakorisering av polynom, derivering, integrering och enhetscirkeln. Nog om det. Jag önskar mig själv, och alla mina bloggläsare som också har provet imorgon, ett STORT lycka till! Det här fixar vi!

 

Idag så jag och min far börjat ta tag i min visumansökan. Det är mycket som ska fyllas i. De klassiska "är du en terrorist?" eller "är du medlem i någon terrororganisation?" är självklart med, men även frågor som "hur många gånger och när har du varit i USA?" och "vilka länder har du besökt under de senaste fem åren?". På den sistnämnda frågan blir väl mina svar bland annat England, Frankrike och Tyskland. Det är väl inte direkt några konstiga länder. Men hur kommer de att reagera när jag berättar att jag har varit i Gambia? Det blir nog inget visum för min del...

 

När man gör en visumansökan så ska även ett porträtt bifogas. Vi hade inte lust att skicka mig till en fotostudio och betala 400kr så vi gjorde ett försök att ta bilder här hemma. Eftersom vi inte har någon målad vit vägg så fick vi skapa en i garaget. Det fanns bara ett problem. Jag var för lång. Men det löste jag genom att sära på benen.

 

Jag har inte lång tid kvar här nu. Det som från början var långt bortom tidshorisonten närmar sig i en rasande fart. Jag har svårt att ta in att det bara är åttio dagar tills jag sätter mig på flygplanet som ska ta mig över Atlanten. Flygplanet som ska byta svensk västkust mot amerikansk ostkust. Men nog är det en resa som jag längtar till, om än med skräckblandad förtjusning. Tänk ändå, att lämna allt. Släppa taget om det som jag tar för givet. Lämna mina vardagsrutiner. Lämna staden som jag växte upp i. Lämna vänner, klasskamrater och familj.

 

Det är så lätt att för andra att säga, och för mig att tänka "Det handlar bara om ett år, sen blir allt som vanligt igen". Men nej, jag vet att så blir det inte. Ingeting kommer att vara sig likt. Det kommer vara en annan Axel som kommer tillbaka än han som åkte iväg. Han kommer att vara förändrad föralltid, präglad av upplevelser, intryck och rikare på kunskap. Kunskap om livet. 

 

Så var det klart. 21km utmed Göteborgs gator är nu ett minne blott, förutom blåsorna under fötterna, den irriterade huden mellan benen (mellan låren alltså, ingeting annat...) och en allmänt avdomnad kropp. Men kul var det! I efterhand åtminstone. Känslan när målet närmade sig var underbar. Tiden blev som den blev. 21,1km på 2:09:39. Jag hade nog kunnat pressa mig lite hårdare, men det var riktigt varmt ute så jag tog det lungt och det är ju faktiskt roligare att komma i mål än att svimma.

 

Efter 4km så var jag fortfarande full av energi...

...och när jag var färdig så var jag trött!

Imorse skrek jag så att hela huset vaknade, prick 06:00. Jag vet hur det hände, men rätt som det var började det krampa i vaden så att jag höll på att vrida hela sängen 180°. Det kommer från ingenstans men det gör så fruktansvärt ont! Jag misstänker dock att det kan finnas en korrelation mellan mina vadkramp och mellan den uteblivna stretchning som, ja, uteblir efter löpning. Jättedumt, det vet jag. Men det är svårt.

 

Allt jag hoppas nu är att benen håller till lördagens riktiga kraftprov, 21.1km på asfalt. Just nu förtränger jag det mest, men med handen på hjärtat så tror jag nog att det ska gå bra. Jag har sprungit 21km en gång tidigare, i början av september förra året. Det gick bra den gången, och jag kan inte komma på något som kan gå fel nu. Det skulle väl vara värmen, i så fall. 21° är det jag har att jobba med.

 

Idag så blev jag färdig med truckutbildningen som jag har varit sysselsatt med de senaste dagarna, och det innebär att inom någon månad så har jag ett truckkort i min hand. Roligt att jag klarade det, fast om jag skulle jämföra med hur det var att ta B-körkort var truckkortet ingen utmaning what-so-ever.

 

Nu är det nog dags för mig att fortsätta skriva på mitt engelskatal om "The 20th Century - Inventions, Discoveries and Events". Ha det bra, så dyker jag tillbaka ner i min torsdagsafton.

 

Har fått nog av inlägg med mycket text och inga bilder. Därav, jag, iklädd kökshanduk. 

Nej, nu hände det igen. Suddade ut textstycken som jag inte var nöjd med. Jag var mitt i en berättelse om varför jag inte var i skolan idag när jag gjorde ett dramatiskt ingrepp som resulterade i en blank sida. Har inte lust att inte skriva om inledningen igen, så jag kastar mig efter den röda tråden och plockar upp den där jag hittar den.

 

Så här ligger det till: Jag har lyckats få ett sommarjobb vid en industri här i stan, och där kommer min uppgift vara att köra runt pallar med färdiga varor till olika hyllor. Men för att få behörighet till truck så krävs det att jag närvarar vid en utbildning, och där jag har spenderat min dag idag. Egentligen ska vi vara där fram till torsdag, men jag tog "ledigt" imorgon för då är det nationellt prov i engelska som står på schemat.

 

Utöver utbildning, nationellt prov och allt vad det innebär så fick jag även ett intressant telefonsamtal från Johan på AFS-kontoret idag. Under samtalets början funderade jag på om det kunde vara en värdfamilj som skulle presenteras för mig, men så var icke fallet. Istället så undrade han när jag tänkte skicka in min nya passkopia.

 

När jag ansökte till utbytesprogrammet i september så skickade jag in en kopia på mitt dåvarande pass, medveten om att det inte var giltligt längre än till 13 juni. Det var okej, fast jag var tvungen att fixa ett nytt pass innan jag flög iväg, men nu är även det avklarat. Scannade och skickade in bilden på mitt nya pass direkt efter telefonsamtalet. 

 

Monotomt inlägg idag, det får du och jag leva med, idag, måndagen den 13 maj. Haj!

 

Igår bakade jag kakor. Jag brukar inte baka så ofta, ungefär en gång vart åttonde år. Jag hade glömt lite sen sist, om man säger så. Tyvärr blev inte kakorna så snygga och de smakade inte så gott heller. Jag borde baka oftare. 

Fotnot: det är tillåtet att skratta åt bilden. Jag skrattade åt mig själv under bakprocessen.

 

 

Det här med att driva blogg. Att hitta på ämnen att skriva om är inte så svårt som jag hade förväntat mig, snarare tvärtom. Jag spatserar hem från skolan i skolskenet och vips, så börjar jag fundera på något. Då åker mobilen upp, och så skriver jag en anteckning som eventuellt vidareutvecklas till blogginlägg.

 

Svårt däremot, är självkritiken som dyker upp när jag skriver. Jag är van vid att skriva texter som en lärare eller någon annan i min närhet återkommer med kritik på, men här på bloggen är det jag som måste stå för den kritiken. Den har medfört att jag läser igenom varje inlägg flera gånger innan de publiceras, och det har till och med hänt att "färdiga" inlägg har raderats bara för att jag inte tyckte att de var tillräckligt bra. Även om alla inlägg har genomgått denna process så är det många som jag känner mig mindre nöjd med. Till exempel mina tisdagsinlägg; jag vet inte hur lyckat mitt lilla miniprojekt blev. De första inläggen var jag personligen ganska nöjd med, men sedan gick det utför. Det kanske hade blivit bättre om jag hade hållt mig till att skriva "skriv-när-du-har-lust-inlägg" istället.

 

Nog om det. Istället för att svamla uppe bland molnen så ska jag nu försöka ta ner just detta inlägget på en lite mer jordnära nivå. Idag så bestod skoldagen av en lektion, men även utav ett så kallat Gymnasierus. Det är väl ungefär som det låter. Alla barn som läser kursen Idrott och Hälsa 1 (dvs. alla i åk. 1 och 2) springer en sträcka på 10km för att idrottslärarna ska ha något att sätta betyg på. Om det är schysst eller inte att tvinga elever till att tävla i långdistanslöpning kan man självklart diskutera, men just för mig så passar det bra. Jag har ju, som kanske framgått genom bloggen, tränat lite till och från under det senaste året och med medförde att jag lyckades slå mitt förra resultat med god marginal. Idag klarade jag av att avverka milen på 50:16. Det är bra om man jämför med förra årets gymnasierus, då jag sprang på 59:17. Värt att nämna är att förra året var banan 10.8km istället för 10.

 

Bäst att slänga in en bild för att piffa upp lite, och för att unvika att potentiella bloggläsare skräms iväg på grund av textväggen som råkade växa fram här ovan. Här är en bild över Champs-Élysées som leder upp till triumfbågen, i Paris. Det var min duktiga pappa som klarade av att hålla kameran stilla såpass länge att bilden inte blev suddigare än vad den är!

Kanske borde jag efter mitt förra inlägg kasta bort den här "försöka att skriva fint"-grejen. Jag blev inte så nöjd med min lilla text, men nog var det åtminstone ett tappert försök! 

 

Nog av det förflutna. Det är en stor dag idag, en dag som många har väntat på. Det är maj månad, och idag är det säsongsavslutning för "tips-på-vad-du-kan-göra-när-du-inte-har-något-att-göra-och-tänker-på-USA"! Jag ser ingen anledning att fortsätta svamla, så nu kör vi.

 

<trumvirvel>

Veckans tips-på-vad-du-kan-göra-när-du-inte-har-något-att-göra-och-tänker-på-USA är att: åka på en roadtrip med Google Street View!

Det behöver inte vara så enformigt som det låter. Jag själv använder streetview funktionen för att dyka ner i villaområden och se hur folk bor, men också för att inspektera sevärdheter hemifrån pojkrummet.

 

Om man känner för det så kan man även nyttja streetview genom mapcrunch. Mapcrunch är en hemsida som genererar slumpmässiga streetviews, vilket innebär att man kan hamna lite var som helst. Men genom att klicka i t.ex. USA-ikonen som begränsar du dig, och nu kan du bara hamna i USA. 

 

Här nedan är en bild som jag tog när jag var på sightseeing i San Francisco, närmare bestämt på Lombard Street. Någon kanske känner igen gatan, enligt wikipedia så har många filmscener spelats in där.

Vi avslutar det hela med en utmaning: Kan du från en slumpmässigt genererad streetview ta dig till närmsta stad för att be om hjälp med att hitta hem till din värdfamilj?

Hjulen mot asfalten. Vinden i håret. Pulserande toner i öronen.

Ån låter sig reflektera dagens sista solstrålar samtidigt som jag rullar över dem.

I harmonisk takt pågår min färd.

Genom ett villakvarter, över ett industriområde.

Jag rullar utmed det nedlagda järnvägsspåret.

Vid min sida, slitna godsvagnar som har lämnats till sitt öde.

 

Genom centrum, där trafiken är gles. 

Enstaka fordon glider obemärkt förbi.

I min farttunnel ser jag inga hinder, inget som kan stoppa mig.

Jag rullar genom skogen, där jag tog mina första motionsrundor.

En milstolpe i mitt liv. 

Över viadukten, där jag lekte förr.

Och så rullar jag hem.

 

 

 

Det är en fågel som har byggt ett bo på min gymnasieskola, mellan en glasruta och persiennen som hänger på utsidan av glasrutan. Lite småkul, kan man tycka. Men just idag så var det extra roligt, för när fågeln flög iväg så upptäckte jag något äggformat.

 

Ja, mycket riktigt! Fågeln hade lagt ett ägg. Jag ser fram emot att dagligen följa äggets utveckling och hoppas att det blir en präktig duva utav det.

Ett stycke skriftligt nationellt prov i engelska avklarat, givetvis leder detta till skrivkramp, missnöje och ångest. Det är så för-e-bannat jobbigt att skriva för hand när man vill skjuta till en mening i mitten av ett stycke text. Bara att sudda och skriva om hela stycket, pyttelitet. På tal om stycken så verkar detta bli laddat med negativ energi, något som inte får förekomma. Därför vänder vi nu på pannkakan och så visar jag er något jätteroligt istället. 

 

För ett par månader sedan när jag satt och studerade nordamerikas geografi (som vanligt) stötte jag på något som fick mig att stanna till. Om man tittar på de stora sjöarna runt om Michigan, Wisconsin och Kanada, samt har en livlig fantasi så kan man se att de tillsammans föreställer något. Frågan är vad? Jag har fått för mig att det liknar någon typ av hunddjur. Finns det någon där ute som håller med?