Tiden och tanken
Jag har inte lång tid kvar här nu. Det som från början var långt bortom tidshorisonten närmar sig i en rasande fart. Jag har svårt att ta in att det bara är åttio dagar tills jag sätter mig på flygplanet som ska ta mig över Atlanten. Flygplanet som ska byta svensk västkust mot amerikansk ostkust. Men nog är det en resa som jag längtar till, om än med skräckblandad förtjusning. Tänk ändå, att lämna allt. Släppa taget om det som jag tar för givet. Lämna mina vardagsrutiner. Lämna staden som jag växte upp i. Lämna vänner, klasskamrater och familj.
Det är så lätt att för andra att säga, och för mig att tänka "Det handlar bara om ett år, sen blir allt som vanligt igen". Men nej, jag vet att så blir det inte. Ingeting kommer att vara sig likt. Det kommer vara en annan Axel som kommer tillbaka än han som åkte iväg. Han kommer att vara förändrad föralltid, präglad av upplevelser, intryck och rikare på kunskap. Kunskap om livet.
