Se hit
Till dig som funderar på alt. har bestämt dig att åka iväg på ett utbytesår:
Jag svarar jättegärna på frågor om det är något som du funderar på, hör av dig!
Nya tider
Jag känner inte samma behov att skriva i bloggen som jag gjorde förr, vilket kanske har märkts på inläggsintensiteten. När jag var i USA så kände jag mig nästan tvungen att skriva varje inlägg, eftersom jag hade lovat mig själv att dokumentera i syfte att dela med mig men även för att minnas själv - och för att jag själv visste hur tråkigt det var när man följde utbytesbloggar som utan förvarning slutade publicera nya inlägg.
Trots att jag numer befinner mig på hemmaplan så måste jag medge att det ibland kliar i fingrarna. Det är mysigt att själv få formulera iakttagelser och åsikter, utan att någon sätter käppar i hjulet för en. Kanske blir det ett par inlägg även i framtiden.
Passade även på att kasta ut en gammal "design", till förmån för en ny.
Throwback Thursday
As of today, it is exactly one full year (yes, that 365 days) since I left the beautiful nation Sweden in order to experience what the big country across the Antlantic had to offer. Sure, I was nervous. Yet, I felt like I was ready. And as I'm typing this, I know it was totally worth it. I have experienced so much. The good and the bad. I learned to appreciate and embrace what I used to take for granted.
I learned how to socialize. How to conquer my fears when meeting new people. It's just great. Also, I might have caught on some of the English language while doing it all.
At some point during the fall, I would like to share some pictures here on my blog, of what I'm doing and so that y'all can see what my surroundings look like. So stay tuned. It's a promise.
But guess what time it is now? It's time for pie.
HAAAAAAAJJJJJJJJJJJ
Sverige
Nu är jag hemma. Livet känns konstigt, men underbart. Det var jobbigt att ta farväl av min värdfamilj och Ashley, men jag överlevde. Jag lär ju åtminstone se dem igen.
Men som så ofta kan något "dåligt" leda till något "bra", i det här fallet återförening med min kära familj. Pappa bakom kameran.
Jag är så nöjd med utbytesår. Det har gjort mig till en bättre människa. Om du har chansen och överväger: åk! Du kommer inte att ångra dig efteråt.
Rickwood Field
Det blir inget dunderinlägg idag. Hemresan gömmer sig bakom hörnet och jag lär väl vara hemma innan jag hinner blinka. Tänkte inte blogga om den, men nu kan jag inte låta bli att berätta om hur flygresorna ser ut. Flyg är kul!
söndag 29 juni:
Min värdfamilj (mamma och pappa, Matthew är bortrest) tillsammans med Ashley skjutsar upp mig till Nashville i Tennessee och säger hejdå där, och sedan så ska vi ha en liten AFS-orientation på flygplatshotellet. Alltså ett litet möte/seminarium där vi pratar om året som gått
måndag 30 juni:
Enligt AFS så ska vi tidigt på morgonen flyga till New York för att sedan spendera resten av dagen och kvällen på något hotell på Queens, New York...
tisdag 1 juli:
18:15 på kvällen lyfter planet mot Paris, så det blir väl ytterligare några timmar att spendera på hotellet.
onsdag 2 juli (sverigetid): landar i Paris någon gång på morgonen och runt 12 (tror jag!) så möter jag upp min kära familj i Göteborg
MEN NU SKA JAG SKRIVA OM VAD JAG EGENTLIGEN TÄNKTE SKRIVA OM! Dagens äventyr.
Tillsammans med Ashley, hennes pappa Joe och storasyster Alycen så åkte jag och tittade på baseboll. Baseboll laget i Birmingham kallas för "The Birmingham Barons", fast de kallas för "Barons".
Barons spelar oftast på sin nybyggda hemmaarena som öppnades våren 2013, men en gång om året spelar de på en klassisk arena som Barons inte har spelat på officielt sedan 1987. Denna gamla baseballarena kallas för "Rickwood Field" och det är den äldsta basebollparken (fältet/planen/whatever) i hela USA. Ganska tufft. Min första basebollmatch såg jag alltså på den äldsta arenan i landet.
Nu: bilder!
Det var tufft att se ett så gammalt ställe. Massor av historia gömmer sig där.
Någon kanske noterade den här skylten. Rickwood Field var hemmaarena för Birmingham Barons i 77 år, men även åt Birhimgham Black Barons i 43 år. Som många säkert vet så har USA (kanske speciellt södern? HAL IS!!!) varit väldigt segregerat och här så syns det tydligt. Fram till 1963 så tilläts inte svarta och vita att spela tillsammans i samma lag. Det kan man ju tycka är lite fånigt, men så var det. Som tur är så har de nu fixat lite och sedan 50 år tillbaka har det varit helt okej att spela boll på samma lag, oavsett hudfärg.
Domarna (som kallas för umpire i baseboll) hade klätt upp sig dagen till ära, precis så som basebolldomare såg ut förr i tiden. Vit skjorta och fluga.
Toppendag. Jag njuter av att få ha kul även när jag bara har ett par dagar kvar här. Måste MAXA allt!!!!!!! Ha de så bra nu. Vi kanske hörs när jag är hemma. Eller innan jag åker. Men jag lovat inget. Hej!!!!!! Puss!!!!
Surprise party
Dagarna upplevs ibland lite långtråkiga, men det är inte så mycket som jag kan göra åt det. Vistelsen leder mot sitt slut och jag känner mig nöjd. Jag har fått ta del av många kulturupplevelser och intressanta möten.
...och nu, när jag trodde att allt var över så visade det sig att jag hade fel! Ashley överraskade mig med ett överraskningsparty med ett gäng av våra vänner.
Jag och Ashley hade umgåtts under dagen, ätit lunch och sprungit i affärer. På tal om affärerna, så träffade jag i en mataffär en svensk dam som flyttade till Alabama för ungefär 10 år sedan. Hon hade ett brett leende på läpparna och tyckte det var oerhört kul att prata svenska med någon, för första gången på ett tag.
Jo men just det. Vi åkte omkring men sen så kände jag mig obegripligt slö så vi åkte hem till Ashley och där däckade jag ett tag. När jag vaknade till liv igen så sa Ashley lite mystiskt "Okej, vi drar nu. Jag vill inte vara här längre." "ok...." tänkte jag, fast jag hade vid det här laget lite misstankar. Jag är ju inte dum. Vi åkte runt i lite cirklar och till slut så åkte vi till mitt hus, där människorna på bilden (Noah, Ashlynn, Ashley, Ben, Jag och Beth) samt mina värdföräldrar, Ashleys mamma och en av Ashleys systrar mötte mig. De hade grillat och grejer!
Även om jag kände mig lite nerdrogad under dagen så fick den här tillställningen mig att må bättre, och även på bättre humör! Vi åt och skrattade, snackade ett tag. De hade köpt en kaktårta till mig, och dem är alltid smarriga.
När vi kände oss klara inomhus så gick vi ut och kickade igång ett litet lägerbål där vi myste och lagade "s'more". Vad är en s'more? Tänk choklad och grillad marshmallow mellan två kex!
Det var en mysig kväll. Thank you Ashley.
Idag är jag ledsen
När jag i mitten av augusti så smått började vänja mig vid att vandra omkring skolans lokaler så var jag inte ensam. Ytterligare fyra tjejer upplevde liknande känslor av ovisshet och förundran. Fyra andra utbytesstudenter från Europa. Vad hade vi framför oss?
Dagarna började rulla på rätt så kvickt och i takt med att dem gjorde det så tog vänskaper form. Vi har så många fantastiska minnen tillsammans och det är obeskrivligt hur mycket dessa fyra betyder för mig.
Igårkväll satt jag uppe sent och skrev personliga brev till var och en av dem, och så idag, en kväll i juni, så såg jag dem för sista gången. De hade ordnat ett "hejdå-poolparty". När det var dags att åka därifrån så var det inte enkelt att ta farväl.
De följde med mig upp till bilen där vi kramades om. Jag berättade för dem om breven som jag hade skrivit och hur de får läsa dem på planet. Vi kramades lite mera. Någonstans när en av tjejerna frågade om jag hade skrivit samma meddelande i alla breven eller om de var individuella. Jag sa som det var och de tyckte alla att det var så sött och någon stans här så brast det för mig. Jag hade inte planerat att gråta (jag hade inte planerat att inte göra det heller), men det var liksom oundvikligt.
Jag fick ytterligare en hög med kramar samtidigt som tårarna rann. Slutligen så lät jag dem gå och jag kände mig sedan oerhört tom när jag for ivag i bilen.
Jeni, Milena, Marie & Anna.
I love each and every one of you, and words can't describe how much you all mean to me. Thank you for being there throughout this journey.
Massor av bilder, javisst. Så blir det när man sitter uppe sent och känner sig kärleksfull och melankolisk.
Colorado #3
Måndag. 2 juni. Det här var en dag som jag hade sett fram emot under hela minisemstern. Inte nog med att det var den sista heldagen i Colorado, det var även dagen med den mest äventyrliga aktiviteten. Att ta sig upp på Pikes Peak, 14.110 fot (4.301 meter) över havet.
Om man ta sig upp på toppen av berget så finns det tre huvudsakliga alternativ. Antingen så vandrar man upp, tar bilen upp eller så gör man som jag gjorde - man tar tåget.
Det är inte ett helt vanligt tåg... eftersom lutningen under hela tågresan i snitt är 16% och där det är som värst 25% så hade de flesta tåg troligtvis börjat rulla baklänges. Hur löser man detta? Man bygger ett tåg som driver på ett kugghjul såklart!
Med på resan så var... (till höger) Jag och Lynns syster Teri
Larry, Lynn, Randall, Matthew och Lynns mamma Kathy.
Vy från tågfönstret...
Väl uppe på toppen så var utsikten hygglig. Konduktören på tåget (som även agerade underhållare/guide) berättade att från toppen så kan man se fyra delstater. Colorado (såklart), Kansas i öst, New Mexico i söder och Wyomin i norr.
Det kändes lite speciellt att vara så högt ovan havet. Som säkert alla vet så sjunker syrenivån i luften i takt med att man kommer högre upp. På toppen av Pikes Peak så har man ca 60% syre jämfört med hur det är på stranden. Det märktes inte jättemycket till en början, men när jag småsprang 10 steg upp för en liten backe så tappade jag andan direkt.
Något mycket oväntat var att jag på toppen av Pikes Peak mötte en tjej från Sverige. Hur stor är sannolikheten att det händer? Hon var en utbytesstudent som hade spenderat sitt år i Colorado. Tyvärr så frågade jag aldrig vad hon hette, men vi tog en bild i alla fall. Det kändes som vanligt fel att prata svenska.
På vägen ner så noterade jag en stor sten som hade på något sett hade brytits itu, och en stor del hade rullat ner för backen.
Hur som helst så kom vi så småningom ner för bergen och vandrade runt i turistbyn Manitou Springs. Där fann jag hippies som ritade med gatkritor.
Nästa stopp var en park med tuffa stenar som kallades för "Garden of the Gods". Den påminde mig nästan lite om raukar på Gotland. Alltså... stenar i konstiga former och vackra miljöer. Ni fattar.
Stenen som jag står på här nedan var lite läskig. När jag stog där uppe så fångade vinden verkligen mig och jag var lite pirrig. Jag ville ju inte direkt ramla ner. Men jag överlevde. Vad som dock skrämde mig var när en liten 3-4(?)åring höll på att klättra upp där samtidigt som resten av henens familj var precis runt hörnet. Men då skrek jag till pappan så han fångade henne.
Matthew hittade ett hål som han trivdes i
Jag och "USA-mormor"
Jag & Lynn.
Någonstans här tar det slut. Min Coloradotripp alltså. Det var troligtvis min sista semester här innan jag far hem igen, men så var det nog också den bästa.
Dagen därpå flög vi hem. Vi mellanlandade i Texas, och såklart skulle jag envisas med att ha en bild med något texasliknande i bakrunden.
Colorado #2
Så var det dags att knåpa ihop något om mina söndagsäventyr i Colorado!
Jag hade en lugn morgon så jag passade på att läsa lite i den tredje hungerspelsboken och så skrev jag lite i min egna lilla dagbok/journal/vad-jag-nu-vill-kalla-den. Vi skulle lämna huset runt 12:30, så jag hade en del tid att spendera. Jag, Matthew (värdbror) och Randall (värdpappa) gick på en promenad och så knäppte vi lite bilder med bergstoppen i bakrunden.
När vi hade återvänt hem så kom Lynns (värdmamma) systers pojkvän Larry och frågade om vi ville åka och hälsa på vid hans jobb. Larry arbetade på ett företag som med hjälp av CNC-maskiner framstället olika typer av aluminium, titan och andra metalldetaljer. Några av deras produkter används till förstärkare, medan andras skickas upp i rymden och används på den internationella rymdstationen. Det var mycket intressant. Eftersom de jobbar mycket med metaller så behöver de inbland gravera in text och grejor, så de hade en laser som klarade av sånt. Larry frågade om vi hade något som vi ville gravera, så jag började klura. Randall graverade in sina initialer på sin klocka, och sedan så var det min tur...
Jag vet inte vad folk har för åsikter om min telefongravering, men jag tyckte i alla fall att det var tufft och nu finns det inte en enda telefon i hela världen som ser ut som min.
Så småningom slutförde vi rundvandringen vid Larrys arbete och for hem igen för en snabb lunch innan det var dags för nästa äventyr: vargsafari!
Uppe bland bergen i Colorado så gick vi på en liten vargvandring med en guide som berättade fakta om vargar. Konstigt nog så finns det knappt några vargar över huvud taget i Colorado, så om någon tror sig ha sett en varg där så är det oftast en prärievarg (koyote/coyote). Bilden är ovan är dock på en rödräv, som inte är röd.
Klappade en åsna!
Efter vargsafarit så passade jag först på att bli fotograverad i Lynns bror Chris' pickup truck. Ingen dålig bil där inte. 5,7 liter motor som lämnar ett doft brööööl" efter sig, samt mängder av koldioxid. Nej, jag fick inte köra.
Nästa stopp var Pizzarestaurangen Fargos. Det är en restaurang som är inspirerad av sent 1800-tal/tidigt 1900-tal när befolkningen i USA började flytta västerut. Pizzan var god och sällskapet lika så. Jag pratade mest med Nathan, Chris' äldsta son som är 20. Det var roligt att för en gångs skull prata med en kille i min egen ålder. Inget illa menat Matthew, men det är inte samma sak.
Hemma vid huset igen och klockan var bara 17:30 så vi bestämde oss för att gå ner till tennisbanan. Stackars Matthew hade aldrig spelat tennis, så han hanterade tennisracket som ett basebollträ... Men vi hade skoj i alla fall Randall och Lynns mormor följde också med.
När jag trodde att man inte kunde hinna med mer aktiviteter på en dag så dök Larry upp igen, och med sig hade han tagit sin 1957 Chevrolet Bel Air om var i absolut toppskick. Jag gillar ju att köra bil, men är inte något superfan av gamla bilar. Men det spelar nog ingen roll hur man är som person. Blir man inte imponerad av något i den här stilen så vet jag inte vad som är fel. Bäst av allt: vi fick åka med på en åktur. Tyvärr så hade bilen ganska taskig bränsleförbrukning, strax över två liter per mil.
Jag som är lätt fascinerad över nummerplåtar här i USA tyckte såklart att det var stencoolt när det visade sig att Larry bak på sin bil hade en Colorado-skylt från just 1957.
Colorado #1
Ojdå. Det var inte meningen. Att lämna alla mina bloggläsare för att själv åka på semester. Men så blir det ibland! Jag hade tänkt att berätta om det innan jag åkte, men det glömde jag. Så här ligger det, kortfattat, till:
Fredag 30 maj: åkte till Colorado
Lördag 31 maj: var i Colorado
Söndag 1 juni: var i Colorado
Måndag 2 juni: var i Colorado
Tisdag: 3 juni: åkte hem till Alabama
Men nu ska vi prata om Colorado! Min plan är att skriva om fredagen och lördagen nu, och sedan får resten bli någon annan gång. Så nu kör vi!!!
Colorado!? Vad är det?
Colorado är en delstat mitt i USA. Min värdmamma Lynn växte upp i Colorado och även om hon har flyttat till Alabama så bor hennes familj kvar. Min värdfamilj brukar besöka dem varje eller vartannat år.
Vi flög flygplan hela vägen dit. Min värdfamlj har kört bil dit någon enstaka gång, men det tar 21 timmar nonstop, så flygplan är att föredra. På vägen dit så fick vi byta plan i Chicago, så min karta kan vara lite missledande.
När vi flög in över USA så fick vi möjligheten att ta en titt på den högsta byggaden i USA, Willis Tower, 442 meter högt, räknat utan antennerna. Skojigt!
Väl på flygplatsen så ville jag hitta en lämplig plats där jag kunde knäppa en bild som bevis på att jag har varit, om flygplatsen räknas (...), i Chicago! Vi åt även McDonald's på flygplatsgolvet. Mums.
Kul på flygplanet hade vi också!
Nå väl... vi flög och vi flög och någon gång på kvällen så landade vi i Colorado Springs.
Det finns faktiskt inte så mycket att skriva om fredagen, så vi skiftar dag. Nu är det lördag!
När jag vaknade på morgonen så gick jag ut på gatan för att få lite frisk luft och njuta av utsikten, och det var inte vilken utsikt som helst. Sticker man ut huvudet genom ytterdörren och snelgar åt höger så ser man toppen av Pikes Peak, en av 56 bergstoppar i Colorado som är högre än 14000 fot över havet. Just Pikes Peak är 14110 fot, vilket motsvarar 4301 meter över havet. Hur som helst - hygglig utsikt.
Lördagens huvudaktivitet var att åka till Denver, den största staden i Colorado, där Lynns mormor bor och hade ställt till med födelsedagsfest. Hon fyllde nämligen 90 år! Men innan kalaset så ville jag ta en titt i downtown Denver, nu när vi ändå var så nära. Det var roligt att promenera omkring bland de höga husen. Vi stötte även på en del intressanta hippies eftersom det är lagligt att röka lite vad som helst i Colorado.
Här en helt vanlig korsning påväg in till downtown. Notera gärna trottoarerna. I Colorado så finns trottoarer, överallt, och de används. Jag hade inte sett en barnvagn sedan jag kom hit, men i Colorado så ändrades det. Cyklisten och joggare såg jag också. Kul fakta: Colorado är den minst överviktiga delstaten i USA, Alabama är den tredje värsta. Tänk om de skulle bygga mer trottoarer i Alabama, då kanske det skulle ändras!
I Denver hade de några spårvagnsliknande tåg.
När vi var klara med vår sightseeing så åkte vi tillbaka hem till Lynns mormors party. Det bjöds på hamburgare, hotdogs och bratwurst, massor av olika pastasallad, chips, grönsaker, dipp, nachos, ostdipp och födelsedagstårta!
På kvällen så hade vi bestämt oss för att äta på en mexikansk äventyrsrestaurang, men först, på vägen dit så åkte vi förbi Denver Broncos fotbollsstadium. Denver Broncos fotbollslag (football, alltså) kom på andra plats förra säsongen. De förlorade i Super Bowl.
Restaurangen då. Förutom smarrig mat så hade de en arkad (spelhall), livemusik och dykshower, där folk dök från 10 meter och gjorde volter och annat spännande. Dock så kändes det som en familjerestaurang, lite barnsligt för min smak. Men en intressant upplevelse.
Denvers skyline påväg tillbaka hem till Colorado Springs.
Kortfattat, kanske. Men mycket bilder borde väl ändå väga upp för det? Här har ni i alla fall min fredag och lördag. Nu ska jag snart gå ut och äta. Vi ses!
Hejdå St. Clair County High School
Idag så besökte jag St. Clair County High School för absolut sista gången. Det var väl lite blandade känslor. Jag hade såklart inga lektioner eftersom jag har "tagit examen" där ifrån, men jag hade ett certifikat att hämta. Det är inget äkta diplom som de vanliga eleverna får, men istället ett litet papper att stoppa i pärmen som jag fick vid graduation.
Pärmen & certifikatet. Jag tyckte det var tjusigt att det kom med en bild på skolan.
Eftersom de var sista dagen jag var i skolan så ville jag passa på att ta bilder med några av mina favoritlärare. Jag hade tänkt att försöka ta bilder med några efter graduation, men det var så mycket folk i rörelse där så det var svårt.
Här är Mrs. Washington, som jag har varit en av mina två mattelärare under året. Jag lärde känna henne som Ms. Morris, men hon gifte sig under sportlovet och fick nytt efternamn. Mrs. Washington har undervisat mig i den lättare av mina två mattekurser, Algebra 2, fast där så hade jag redan koll på det mesta. Men hon är supertrevlig och även om detta har varit henners första år som lärare så tycker jag att hon har skött sig bra.
Mrs. Beam har varit min lärare i engelska under året. Hon undervisar till stor del seniors (elever i årskurs 12). Mrs. Beam har alltid varit intresserad av utbytesstudenter och hennes exmake var under läsåret värdpappa åt Anna och Jeni (från Belgien & Tyskland), som båda är goda vänner till mig. Mrs. Beam är alltid rolig att småprata med och hennes lektioner är en av de få där jag faktiskt har lärt mig något. Jag vet inte om det går att se på bilden, men hon är faktiskt 7½ månader gravid!
Mrs. Gibson är inte riktigt en lärare, utan skolans Counselor. Om man översätter counselor till svenska så blir det rådgivare, men jag skulle snarare vilja kalla henne för en studievägledare. Hon är den som lurade in mig i militärklassen, fast jag tycker om henne ändå. Varje gång man går in på hennes kontor så hör man ett välkomnande "What do you need, baby?". Oftast mycket hjälpsam.
Mr. Terry, även känd som Principal Terry är rektor på skolan. Till skillnad från rektorerna på gymnasieskolan i Sverige så är Mr. Terry en karaktär som jag har stött på i stort sätt varje dag. Han bryr sig helhjärtat om varje unik elev, vilket kan vara både bra och dåligt. Hur som helst så har vi en bra relation och han har varit en bra rektor. En del av mig önskar att rektorerna i Sverige kunde vara lite mer som Mr. Terry istället för att sitta och gömma sig på sina kontor.
När jag hade fått tag på mitt certifikat och var färdig med mina bilder så hade jag som en plan att gå hem. Det är ca 7-8 km utmed en landsväg. Så jag började gå. Jag hade inget emot att gå, eftersom jag inte hade något speciellt att pyssla med under resten av dagen. Det kändes dock lite dumt att tacka nej till när skolkompisar stannade längs vägen och frågade om jag behövde skjuts. Men jag blev glad för visad omtanke!
Jag tackade nej eftersom jag inte villa åka direkt hem, jag hade lite ärenden att uträtta först. Jag gick till mataffären och köpte läsk och sedan till Subway för att köpa en lunchmacka. Men vid mataffären mötte jag Ashleys mormor som även hon erbjöd mig skjuts hem. Jag tackade ja eftersom jag nu hade fått mina ärenden uträttade. Men jag fick ändå in en 5km promenad utmed landsvägen. Skönt att röra lite på sig, även om det var rätt så svettigt. 27°C och hög luftfuktighet, mulet, som syns på bilden.
När jag till slut kom hem så möttes jag av Matthew och chihuahuan Chaco som vi fick igår! Han är 9 månader och trots att han är en valp så kommer han troligtvis inte växa så mycket mera, chihuahuaor är ofta små. Men nog beter han sig som en valp ändå. Hur mycket energi som helst!
Nu ska jag läsa mailet som min farmor och farfar nyss skickade till mig! God natt Sverige!
Graduation!
Nu har jag fått uppleva det troligtvist mest traditionsenliga evenemanget som jag kommer att få delta vid här i USA. Graduation.
Den graduation som jag fick delta vid är den som motsvarar att ta studenten från en gymnasieskola i Sverige, men att direkt översätta graduation till student är fel. Det kallas nämligen graduation när man tar examen från ett universitet, från high school (student) men ibland så har de även på middle school en graduation (klar med årskurs 8 och redo för high school) och så kan de ha kindergarten gradution (årskus 0 examen, lol).
Hur som helst. Graduation från high school och universitet är de ända "riktiga", enligt min åsikt. Men nog om det!!
Jag klädde upp mig fint, som man bör. Jag vet att det kan uppfattas självupptaget om man öser komplimanger över sig själv.... men jag tyckte att jag var ruskigt snygg.
Ja, visst ser ni rätt. Jag fick ha på mig en "cap and gown", precis som man har sett i filmer och liknande. Mer tradition än så blir det inte. Notera gärna att min "tassel" (tofs?) sitter på höger sida av hatten. Jag ska återkomma till det senare.
Själva cermonin ägde rum i ett aduditorium där all publik satt samlad. På scenen satt rektorn, vice rektor, studevägledare och så min engelskalärare, hennes jobb var att läsa upp namn under diplomsutdelningen. Ja men hur som helst. Vi tågade in till musiken som jag länkade i förra inlägget. Det kändes mäktigt. Så satt vi där och gick igenom programmet. Rektorn skulle hålla tal, de två elever med högst betyg skulle hålla tal. En kille och en tjej. Nationsalsången. Ett stipendium delades ut. Det var trevligt.
Slutligen kom det som alla hade sett fram emot - diplomsutdelningen. Diplomet som är beviset på att du har klarat av din grundskoleutbilning (upp till årskurs 12). När en elev skakar rektorns hand och tar emot diplomet, då blir eleven fri från skolan.
Här är jag när gick över scenen och tog emot mitt diplom. Notera gärna rektorn och alla hans stjärnor. Det är en liten tradition att eleverna klistrar något på rektorn när de tar emot sitt diplom hehe.
Efter cermonin så åkte vi till ett hamburgarställe och åt. Det såg ut som en klassisk amerikansk 50-tals restaurang.
Ashley följde med.
Nu måste jag kila!!! Min värdfamilj och jag ska skaffa HUND! En chihuahua! Vi HÖRS!!!!
It's graduation day!
Hej,
innan jag påbörjar inlägget så föreslår jag att ni klickar in här, och låter musiken spela i bakgrunden. "Pomp and Circumstance" är musikstycket som spelas vid graduation (motsvarighet till studenten, fast här borta). Jag tycker i alla fall att den är rätt så mäktig. Men nog om det!
Nu så har jag ju äntligen fått av gipset från min stackars hand. Jag vet att jag har bloggat uselt, och det här är absolut ingen ursäkt, men det är ruggigt motbjudande att blogga med en hand. Det här var första gången (och förhoppningsvis sista!) som jag gipsade något. För det första så är det rätt så segt att ha gipset där, och för det andra, så är handen obeskrivligt svag efter en månad utan rörelse. Jag kan till exempel inte nå handflatan med mina fingertoppar, det går bara inte. Men Dr. Slappey sa att jag är ung så att det kommer lösa sig snabbt.
Det var inte bara muskelmassan som hade blivit påverkad av gipset...utan även huden. Handen var täckt med äckligt mycket död hud efteråt. Så jag började pilla. Lämnade en liten hög med död hud på golvet i väntrummet. Nåväl. Såhär såg handen ut efter lite pillande. Vilken kontrast!
Ursäkta bakgrunden på bilderna.... men jag ville bara visa. Jag orar mig dock inte så mycket för handen. Den ser ut som vanligt nu, dock lite blekare än högerhanden. Muskelstyrkan kommer jag att bygga upp fort, kan redan känna stor skillnad.
Nu vill jag istället berätta om något skoj som hände i onsdags, förra veckan. Vi hade "Senior Awards Day" på skolan. Det kan översättas till typ "Prisutedelningsdag, för de som ska ta studenten". Hela skolan samlades i idrottshallen och årskurs 9, 10 och 11 fick sitta på läktarna och för oss i årskurs 12 så var det stolar på golvet som gällde. De elever som hade fått stipendium till olika universitet ropades upp och så fick de ta emot ett kuvert eller så. Elever som hade tagit svårare kurser ropades upp och så fick de ett litet rep som de ska ha runt halsen ikväll på graduation.
Här, i idrottshallen (snarare baskethallen, lol) så ägde prisudelningen rum. Den här bilden tog jag dock innan en annan prisutdelning (för årskurs 9, 10 och 11) så det finns inga stolar på golvet för elever i årskurs 12.
De delade även ut pris till de elever som hade högst betyg i varje kurs, och tja. Jag var två av dem. Bäst i Algebra 2 och bäst i Fysik var jag, så jag fick diplom och dubbla medaljer!
Om det är svårt att läsa på medaljerna så kan jag meddela att det står "Knowledge", vilket betyder kunskap.
Nu är klockan snart 12 på förmiddagen och utomhus så skiner solen och termometern visar klibbiga 29° C, och mer ska det bli. Trots det så funderar jag på att sätta mig där ett tag, innan jag går in för att duscha och göra mig iordning för graduation. Ja, graduation är när man har på sig en platt hatt och en klänning.
Här är jag och mina utbytesstudentvänner vid en annan liten tillställning. Men i alla fall, så här kommer vi se ut ikväll.
Nu ska jag dra ut. Haj!
Svensk finkultur i Atlanta, Georgia
Tjenare bloggen. Hoppas att allt är bra med dig!
I lördags så hoppade jag, Lynn, Matthew och Ashley in i Lynns lilla Nissan Sentra och satte fart mot Atlanta (där finns f.ö. världens mest trafikerade flygplats). Atlanta ligger 20 mil österut, eller med amerikanska längdenheter mätt, 2 timmar. Vi hade två besöksmål under dagen. Georgia Aquarium och IKEA!
Georgia Aquarium är som en djurpark fast med fiskar. Tufft men även avslappnande att gå runt och se på fisk. De simmar så sakta och fint.
IKEA nu då! Jag hade otroligt roligt när jag sprang runt och läste alla artikelnamn på svenska, fast ännu roligare var det när jag försökte få Ashley eller Lynn att flrsöka utala dem. Annars så kan ju IKEA vara underhållande att bara spatsera omkring i, så det gjorde vi.
Hon lär sig! Nu är jag lite stolt.
Given kvällsmat... inte allt för olikt de svenska IKEA-köttbullarna.
Jag hade en fin dag i Atlanta, men tyvärr orkar jag inte skriva så mycket då jag fortfarande bara har en hand att skriva med så det går seeeegt.
Lugnet efter stormen
Lite storm idag men inte lika stormigt som igår. Ingen behöver oroa sig. Vi fick dock gå hem tidigare från skolan pga risk, men det utnyttjade jag och Ashley genom att åka till Mickey D, i folkmun kallat Donken/McDonalds.Vi åkte förbi en skylt som jag har sett från skolbussen ett par gånger, men eftersom skolbussen inte precis har tid att stanna för en fotostund så övertalade jag Ashley att göra ett stopp!
Ni som fattar varför skylten är speciell kan väl skriva en kommentar? Notera även att det är en krokig liten grusväg!
Jag lever
....och jag sov som en stock. Så ni kan sluta oroa er nu. Mycket på grund utav mina vidtagna skyddsåtgärder. 
Måndagsdramatik
Nu så börjar stomen närma sig... Randalls "weather radio" tjuter och skriker tornado warning, tornado warning... än så länge lever vi. Lite intensivare åskstorm utanför huset nu.
Lokal tid 22:42
Tornado watch
Ska kämpa trots att jag bara har en hand att blogga med. Idag fick vi åka hem från skolan kl 13:00 istället för 14:55, på grund av den inkommande stormen. Än så länge så vi inte fått ta del av något annat än massor av åskknallar här i Odenville, men på nyheterna så bevakar de vädersitutionen och nog rör sig tornadostormen sakta men säkert mot oss. Just nu härjar den i västra Alabama.
Jag bor på den svarta pricken vid den lila pricken!
I Alabama har redan sex människor dött...
Delay
Om jag bloggar lite kasst under de fyra kommande veckorna, så är det för att det tar lång tid att skriva med bara en hand. Innan ni frågar, det rör sig om en liten basebollincident.
PROM!
PROM! PROM! PROM! PROM! PROM! Eller BAL, som det heter på svenska. Hur som helst - så var det min tur. Att uppleva denna amerikanska tradition som jag har läst om i diverse tidigare utbytesstudenters bloggar var en fantastisk upplevelse. Jag hade kalaskul! Precis som jag berättade på bloggen i februari så hade jag frågat Ashley om hon ville gå med mig till prom, och som tur var så ville hon ju det - så vi gick tillsammans!
Ashley hade dock lite att pyssla med underdagen. Det blir ju lätt så om man är tjej och ska göra sig fin. Naglar på fötter och tår som ska fixas, syssla med smink, locka till håret och så slutligen att få på sig själva klänningen (vilket inte nödvänligtvis behöver vara helt enkelt)! Ashley hade haft en tuff kväll dagen innan så jag unnade henne att ta det lite lugnt och bli ompysslad. Själv så hade jag min smoking att ta på mig, men det var ju ingen större konst. Jag tror inte att jag ska skriva så jättemycket mera och istället låta bilderna tala för sig själva.
Hemma på verandan, innan jag åkte över till Ashleys hus. Lagom snygg?
När man går på prom (eller finare dans) så är det nästan obligatoriskt att som tjej ha en corsage (blomma) runt handleden och som kille att ha en boutonnière (blomma igen) fastnålad i bröstfickan. När man ändå håller på så kan man passa på att göra en grej av det och knäppa bilder när man stoppar på sig blommorna.
Ni anar inte hur mycket vi pratade och skrattade mellan bilderna, och hur många bilder där jag har ett konstigt ansiktsuttryck bara för att jag inte klarade av att hålla tyst... men helt fel var det väl ändå inte, för det kan vara lite charmigt att fånga ett gapskratt på bild.
Eftersom min (biologiska) far gillar tåg så tyckte jag att vi skulle ta lite bilder längs med järnvägen.
"Do a silly face!"
...ingen kommentar...
"Axel!! What are you doing up there?"
"Ehm... I don't know?" <smile>
Jag och mitt utbytesstudentgäng från skolan samt ett extra tillskott längst till vänster.
Så från och med vänster i bild har vi Luisa, utbytesstudent från Tyskland (som inte går på min skola men som kom ändå), Marie från Norge, jag, Anna från Belgien, Milena och Jeni från Tyskland. Spana gärna in Jenis cowgirlboots. Vi är ju trots allt i Alabama.
Detta var visst lite extra roligt...
Ashley och Mary (så kan man kalla Marie, om man heter Axel)
Ashleys bil som vi åkte till prom i. Det är faktiskt hennes bil och ingen annans, så den har jag åkt i en del. Jag insisterade dock på att få bli fotograferad vid förardörren, men det var ju trots allt jag som *host* inte *host* körde.
Här är en bild från insidan av prom. Stället kallades för "Sweet Apple Farm" och temat för prom det här året var "Southern Vintage". Stället är väl egentligen ett stall, fast som är till för att errangera evenemang i. Trägolv som knarrade hade de i alla fall!
Jag och Ashley när vi vandrade in under "Seniors leadout". Kort och gott så ropar de upp ens namn och om man har någon som leder in en.
Dansade ni? Ja såklart! Det spelades mycket diskomusik men även lite lugnare låtar... jag föredrar de lugnare låtarna för då hänger jag med bättre. Är inte precis någon diskodansare men om det bara krävs att jag vaggar fram och tillbaka så vågar jag ändå påstå att jag smälter in.
Har ni frågor om prom (eller vad som helst) så lämna gärna en kommentar. Jag svarar så gott jag kan. Men nu så ska jag sova! Stor Alabamapuss på er. Vi hörs snart!
Eftersom det nu är påsk så tänkte jag bara bjuda på ett litet påskägg... nytt like rekord på Instagram! Följ @nosscirelexa.
Mer av det goda
Tjabba! Det får bli ett snabbt inlägg nu. Men som jag skrev igår så skulle vi idag fira min födelsedag genom att släpa med Ashley ut och äta mat! Så det gjorde vi. Efter kyrkan så for vi iväg till en lite finare kinarestaurang som hette "P.F. Chang's", jag har inte en aning om vad det står för - men det var mycket gott! Som ni kanske kan ana hade jag beställt in någon slags biff med broccoli, och så åt jag massor med ris, såklart!
Randall, Matthew, Lynn, Ashley och så lilla jag.
Restaurangen låg mitt i ett shoppingcenter så efter maten passade jag på att gå in i en tvättäkta applestore. Jag har aldrig tidigare varit i en applestore, men de hade verkligen surfplattor/iphones/macs överallt. Jättemånga anställda. Unikt är också att de har ingen kassa, alla anställda springer omkring med en iphone med något specialskal på som kan läsa kort. Det verkar smidigt.
Vi åt efterrätt på "the Cheesecake Factory". Av namnet att döma så kan man lätt tro att de bara har cheesecake, men det är en restaurang där de serverar all möjlig mat. Men, eftersom vi var ute efter något sött så blev det såklart cheesecake. Det var mycket smarrigt. Dock så drog jag kanske inte det längsta strået vad gällde cheesecaken - men den var inte fy skam ändå.
Ashley hade var it gullig och fixat lite presenter åt mig. Jag hade önskat mig en signerad softboll, som jag fick. Det syns inte på bilden, men till höger om "Ashley" så står det "#00", vilket är Ashleys nummer på planen.
Sen så har de här i Odenville (och i många små samhällen i södern) en mataffär som heter Piggly Wiggly, fast som kallas för "the pig". Jag tycker att det är fruktansvärt roligt och när jag såg att de sålde t-shirtar så kände jag att jag måste bara ha en. Så jag har skojat varje gång jag har varit med Ashley och handlat och sagt att jag skulle köpa en t-shirt, men hon har hela tiden nekat mig. Men nu förstår jag varför! Hon ville ge den till mig som födelsedagspresent.
Hur som helst, här är först en bild på Piggly Wiggly-loggan och sedan en bild på ryggtavlan av t-shirten.
Klockrent.
Puss o kram. Snart ska jag börja skriva om Disney igen. Imorgon, kanske?
Födelsedagsfireri & nittonångest
12 april 2014, kl 22:12
Hej! Nu tar vi en kort liten paus från mina Disneysagor för att istället prata om min födelsedag. Ja, jag har fyllt år!!! Som jag säkert har skrivit någonstans här på bloggen så föddes jag 11 april 1995, och igår så var det hela 19(!) år sedan. Att vara 19 är lite halvbittert. Jag känner mig vuxen, men samtidigt väldigt övervakad här i USA. Det kan ara frustreranden. 18 tyckte jag annars var en bra ålder. När man är 18 så är man fortfarande ett barn, fast med vuxna förmåner. Men som 19, då får man allt ta sig i kragen!
Hur som helst. Vaknade upp gjorde jag i ett hotellrum i downtown Birmingham, då jag var på ett event som kallades för "Beta club convention". "Beta club" är en klubb som finns på de flesta high schools i USA, och bara de med högt betygssnitt får vara med. På convention så möttes all betaklubbar i Alabama och så hade de lite föreläsningar osv. Jag och mina kära utbtyesstudentvänner fick åka med trots att vi egentligen är medlemmar i betaklubben. Nog med sidospår, vi ska ju prata om min födelsedag nu!
Under förmiddagen i hotellobbyn så sjöng ett gäng ur vår betaklubb för mig, det var mysigt. Jag fick även höra "Happy Birthday Axel!!" mest hela dagen, mycket mera än vad jag är van vid.
När vi var klara med betaklubb konventet så åkte vi till den stora gallerian i Birmingham för att äta och shoppa, om man så ville. Jag gick mest runt med någon skum snubbe från skolan som hade bestämt sig för att följa efter mig. Så kan det gå ibland! Men jag var snäll och social, som man bör vara. Vid 15:30 skulle vi mötas ute vid skolbussarna igen men mina kära utbytesstudentvänner samt en tjej som heter Stephanie var några minuter sena och det gjorde mig orolig, då jag hade en tid att passa. Men när de tågade ut med en kaktårta så kunde jag inte annat än att le och vara glad.
Från höger i bild: Stephanie, Milena, jag, Anna, Jeni & Marie.
Molly lyckas fastna på linsen!
Visst ser ni att det är en dinosaur på kakan?
Jag blev så glad när de kom med tårtan/kakan/whatever. Jag var lätt nedstämd för jag hade inte haft det så superskoj inne i gallerian och det var ju trots allt min födelsedag, men så överraskade de mig med tårtan och jag blev glad från hjärtat. Tjejerna betyder ändå mycket för mig och jag ser dem alla som nära vänner. Det blir lätt så med andra utbytesstudenter. Men i alla fall, den här tårtkakan kändes lite som en bekräftelse på att de brydde sig om mig också, så det gjorde mig mycket glad.
På tal om tårtan själv.... så ska jag nu klargöra vad det är. Det är en gigantisk chocolate chip cookie, som är ca 7mm tjock. Kakan är, som ni ser, fylld med massor av smarrig glasyr. Den var god.
Senare på kvällen så åkte jag för att se på Ashley som skulle spelas softboll. Hon hade skrivit ett supergulligt kort och så vet jag att hon har förberett lite presenter också, men de ska jag nog öppna imorgon för då ska vi, efter kyrkan, gå ut med värdfamiljen och fira mig (fast Ashley får följa med!).
Nu är klockan 23:15 och jag är fruktansvärt trött. Jag kan svära på att styckena ovan är fyllda med slarv/stav/grammatikfel av olika former men jag har tyvärr inte energi att bry mig om det nu. Så istället: gigantisk födelsedagskram till alla som jag känner och håller varmt om hjärtat.
Disney 3
Animal Kingdom. Dag två i Disneypark. Animal Kingdom är parken som man skulle kunna kalla för "djurparken", men de har även lite annat än djur att erbjuda. De har ett Afrika-område och ett Asien-område, där man kan ta del av lite kultur i form av mat, dans, arkitektur och dyligt. De hade ett dinosaurieområde där man kunde åka på dinosafari... det var spännande. Men de hade även ett "riktigt" safari där man fick åka bak på en lastbil och se riktiga djur i inte lika autentisk miljö. Jag tycker att vi börjar med bilder därifrån!
I kön så passade jag på att knäppa en "selfie", ett självporträtt, helt enkelt.
Lastbilarna som vi åkte på safari med...
Noshörning & elefant!
Öhh... vilket djur ser bäst? Zebran så klart!!!!11 ...och så har vi någon som gömmer sig bakom lite gräs...
Nog med safaribilder! De hade ju faktiskt annat kul också! Som ett stort träd med utskurna djur, fast trädet var nog inte ett riktigt träd...
Försökte ta lite bilder med trädet, men det är svårt.
Vi mötte Kalle Anka ute på safari och vi tyckte det var en bra idé att knäppa bilder med honom, så här är en med mig, och en annan med hela gänget!
De hade en berg-och-dalbana som kallades för Mt. Everest... och den gick genom ett berg. Visst ser det kanska maffigt ut?
Jag fann en till bild på hela gänget, och så en bild från en restaurang där vi åt kvällsmat, "Rainforest Café".
Disney 2
Klockan gick (så som den tenderar att göra ibland) och söndagen tog så småningom slut, men det var nog ingen som var ledsen för det. På måndagen skulle vi ju åka till den första Disneyparken!
Japp, den första. Här i USA så ska allt vara stort och kostsamt, tydligen. Så för att tjäna så mycket pengar som möjligt så har Walt Disney bestämt sig för att bygga FYRA olika Disneyparker i samma område, så att besökarna måste stanna i minst en vecka för att hinna med att se allt. Fast, sen så hinner man ändå med långt ifrån allt i varje park. De fyra parkerna som man kan springa omkring i är (i den ordning vi besökte dem): Hollywood Studios, Animal Kingdom, Magic Kingdom, Epcot. Jag ska förklara mer i detalj senare om varje park och vad den erbjuder, håll ut.
Så var det måndag, och idag så skulle vi åka till Hollywood Studios. Det är den av Disneyparkerna som lägger mest fokus på film, och mycket rekvisita som har används kan återfinnas där. De har även byggt upp restauranger likt de restauranger som finns i Disneyfilmer, så som "Pizza Planet" från Toy Story, där vi åt kvällsmat.
Ett område i parken hade de valt att kalla för "Streets of America". Där hade de kulisser och beroende på vilken vinkel man tittade i så kunde det se ut som New York City, San Francisco eller Boston. Så självklart knäppte jag bilder. Tyvärr fattade jag aldrig hur man skulle titta för att se Boston. Men å andra sidan, så har jag inte en aning om vad som kännetecknar Boston.
Så här kan det se ut "bakom kulisserna"!
När jag vandrade omrking i San Francisco eller var jag nu befann mig så sprang jag in i Mimmi. För icke-släktligar så råkar det även vara så att min biologiska mamma heter Mimmi, så det var lite skojigt!
Det var allt från Hollywood Studios. Nästa inlägg kommer att handla om Animal Kingdom och jag ska försöka att inte vänta en vecka innan jag skriver om det.... hare bra allihopa!
Disney 1
Nu är det dags! Han är tillbaka! Vem? Jag!!!
Spring break var det ju som sagt förra veckan, och jag åkte på utflykt med AFS till Florida. Det var kalaskul. Men vi börjar sakta och säkert...
På lördagsmorgonen så vaknade jag upp tidigt och duschade, dumma tvångstankar som alltid får mig att duscha på morgonen. Men nog om det. Med skjuts utav både värdpappa och en AFS-volontär som heter Ben så hamnade jag i Hoover, Alabama, där hela vårt Disney-gäng skulle mötas för avfärd mot Orlando, Florida!
Vi hade hyrt en stor van (eller som det heter på svenska, minibus) som skulle ta oss ner till Orlando. Jag som tycker att det är coolt med bilar noterade att det var en Ford E-350. Nåväl. Bilresan var på 90 mil så det var bara att hoppa in och börja åka. Runt lunchtid så nådde vi gränsen till Florida, vilket också betyder att man får skruva tillbaka klockan en timme. Det är förvirrande att åka bil i USA.
Solen sken, och visst var vi lyckliga. Spana även in den där långa killen... han måste ju vara minst 186 cm.
Från vänster i bild: Nanako från Japan. Nicole, Kalob, Mary Hannah och Shelby, samtliga amerikaner. Dominika från Ungern. Luisa från Italien. Axel från Sverige. Pimploy från Thailand. Sist och nästan yngst, Grayson från Amerika.
I minibussen så satt jag med Dominika och Luisa, de är inte helt olika från mig och så är de även de äldre i gänget, så det är dem som jag kom bäst överens med och det var även dem som jag umgicks och pratade mest med under hela veckan, även om vi oftast hängde ihop hela gruppen.
12 timmar i en minibuss senare... så kom vi slutligen fram till vår destination. Vi hade hyrt ett hus så alla varsin sängplats, vi hade ett kök, pool och lite andra nödvänligheter. Dock så var vi trötta och somnade relativt snabbt.
Vi hade bestämt oss för att inte göra något speciellt på söndagen då de misstänkte att vi kanske skulle vara trötta efter resan, och så att vi skulle få möjlighet att lära känna varandra lite bättre. Själv så kan jag inte komma på något sätt att göra detta bättre på än att: bada i poolen och spela minigolf, och det gjorde vi också!
Fortsättning följer...
Ett kvickt hallå
Känner mig skyldig att hoppa förbi bloggen och säga hej såhär tidigt på morgonen (0600), eftersom jag vet att nu blir det inga inlägg på ytterligare en vecka. Varför? Om 15 minuter så ska jag fara till Florida på en utflykt med AFS. Destinationen är Disney World, Orlando. Visst ska det bli spännande, men en del av mig är lite besviken på det administrativa arbetet angående resan, som egentligen var schemalagd till veckanan innan. Det var den veckan som jag tackade ja till, och sedan skiftades datum utan min vetskap och någon bara antog att jag fortfarande ville haka på.
Spelar det egentligen någon roll? Ja, för mig gör det faktiskt det. Nu blir jag borta hela mitt "spring break" (en veckas lov i mars) och tvingas gå i skolan. Om vi hade åkt tidigare så hade jag varit borta en hel vecka från skolan OCH så hade jag kunnat stanna hemma på lovet och ha roligt med vänner. Men jag kommer att överleva.
Annars? Så har jag tittat mycket på softboll, men även lite baseboll som Ashleys niece (systerdotter) spelar. Det är sannerligen troligt underhållande med fyraåringar som springer omkring och jagar bollarna.
Nej, nu måste jag hoppa in i bilen för att åka till mötesplatsen där vi ska samlas för Floridatrippen, hej då & puss & kram!
Some is better than none
Vi börjar med de stora nyheterna. Jag har köpt en bil! Det blev en 2014 Ford Mustang GT Cabriolet. Stor motor och många hästkrafter. Ett riktigt vrålåk, med andra ord.
...och så ska vi kanske inte glömma hur det egentligen ligger till. Sanningen är ju den att jag åker skolbuss varje dag. Inte Mustang (fast Ashley har ju dock en och den åker jag i rätt så ofta).
Nej, jag har alltså inte köpt en bil. Den på bilden tillhör min "kontaktperson" som jag har här borta. Så åka i den har jag fått, åt minstone. Tufft.
Här är jag på skolbussen, yay.
Softballs aren't soft
Hej.
Jag sitter på utomhus på trappan som leder upp till ytterdörren och skriver idag. De varma vårvindarna sköljer över mig. 18°C har vi idag, än så länge. Klockan är 14.
Inatt så gick vi från vintertid till sommartid här i Alabama. Det förvirrar mig alltid, jag vet aldrig vad klockan är när jag vaknar upp på morgonen. Mobiltelefonen bör ju ställa om sig själv, men det är inget man ska förlita sig på. Efter efterforskning så tror jag dock att alla mina klockor går rätt. Eller fel. Annat var det på den tiden när jag hade ett analogt armbandsur. Då var det jag som hade kontrollen!
Igår var det lördag, och min lördag ägnade jag åt att titta på en softbollturnering som Ashley spelade i. Softboll är likt baseboll och om man ska förklara det enkelt så går det ut på att slå iväg bollen och sedan springa, vilket är lättare sagt än gjort. Men Ashley är vass när det gäller softboll och det är underhållande att titta på.
Bra gick det också! Det hela slutade med en mycket dramatisk match men sen så gick vår skola, St. Clair County High School, som segrare ut ur turneringen, yay! Helt ärligt, så var det lite otippiat då vi har förlorat de flesta av de matcherna som jag har gått och tittat på, men den här helgen så stod vi som segrare i fyra utav fem matcher!
Emellan matcherna så måste man ju ha ihjäl tid på något sätt... så jag passade på att öva på att fånga softbollar. Det är roligare än vad man kan tro, även om jag ibland missar någon boll.
Jag & Ashley. Som tur är synns det inte så mycket på bilden, men min näsa och överläpp(???) är båda härligt röda av solen!
Här hade även Ashlynn & Noah passat på att smyga sig in på en bild, och jag ser riktigt country ut med keps på huvudet.
Det var allt för idag! Puss och kram till alla vänner, världen över.
Ögonblicksbild
lokal tid: 22:38 (10:38 pm) onsdagen den 26 februari 2014
Ligger i sängen och funderar på när jag senast skrev blogg. Det var ett tag sedan, tror jag. Fick lite plötslig inspiration och så kliade det även lite i fingertopparna; så nu kör vi.
Ja. Hur har jag det nu? Sanningen är att dagarna flyger förbi. Jag har roligt i skolan. Skolan som på ytan verkar strikt har sedan länge visat sig vara motsatsen. Man får hitta kryphålen, helt enkelt. Alla lärare är olika. Undervisningsnivån är förhållandevis låg. I "Pre-calculus" som är min svåraste mattekurs så har vi prov i morgon. Om jag hade varit i Sverige nu, så hade jag nog haft dödsångest. Men istället så bryr jag mig inte ett dugg om hur mycket sömn jag får - det är ju ändå bara flervalsfrågor.
Igår så fick vi en ny skolbuss. Inte helt ny, men den var ny för mig. Fram till igår så har vi haft skolans äldsta buss från 2001, men den nya är från 2006. Dock så är våran afroamerikanska busschaufför lite upprörd eftersom han alltid får ta över de gamla bussarna från någon av de vita lärarna, samtidigt som de får splitternya bussar (modell 2014). Kanske borde jag införa en likabehandlingsplan?
Nu jag har varit lite väl kritisk. Jag måste ändå få passa på att lyfta fram hur trevliga folk generellt sett är här borta. Hjälpsamma. Vänliga. Ett solklart exempel är hur folk under "snökaoset" ställde upp för samhället och tipsade folk om körtekniker, erbjöd skjuts eller sandade de isigaste backarna, allt på eget intiativ. Skolor, kyrkor, restauranger, hotell och liknande anläggnigar öppnade upp sina dörrar och lät folk som hade fastnat med bilen komma in och värma sig, och på många ställen bjöds det till och med på mat. DETTA, kanske ändå är det som kallas för "Souther Hospitality" - uttrycket som har svårt att sätta fingret på.
En random bild från i fredags när jag och Matthew var ute och jagade tåg får avsluta inlägget. Nej, vi skolkade inte. Men skolan hade strömavbrott så det fanns liksom ingen anledning att åka dit! Ja, visst har jag klippt mig.
Vulcan
Är på blogghumör så här kommer en liten lördagsanekdot. Eller åtminstone lite bilder på vad jag ägnade min lördag åt. Nu yrar jag bara. Men i alla fall. I lördags så åkte jag och värdpappa Randall & Matthew iväg på en liten lördagsutflykt.
På toppen av en kulle nere i Birmingham så finner man "The Vulcan", en stor järnstaty som påminner lite av en minimal frihetsgudinna... typ. Fin utsikt hade man från kullen också.
Det kan ju verka udda att ha en fet järnstaty bara sådär, men den står där pga. att Birmingham är känt för sin ståltillverkning och det är väl typ ett minne från den tiden. De hade även ett museum med massor av historia.
Påbörjade detta blogginlägget i typ söndags, men sedan så blev jag inte klar och sparade det it utkast. Så nu orkar jag inte mera; DET FÅR RÄCKA! Hörs snart, puss puss.
