Idag är jag ledsen
När jag i mitten av augusti så smått började vänja mig vid att vandra omkring skolans lokaler så var jag inte ensam. Ytterligare fyra tjejer upplevde liknande känslor av ovisshet och förundran. Fyra andra utbytesstudenter från Europa. Vad hade vi framför oss?
Dagarna började rulla på rätt så kvickt och i takt med att dem gjorde det så tog vänskaper form. Vi har så många fantastiska minnen tillsammans och det är obeskrivligt hur mycket dessa fyra betyder för mig.
Igårkväll satt jag uppe sent och skrev personliga brev till var och en av dem, och så idag, en kväll i juni, så såg jag dem för sista gången. De hade ordnat ett "hejdå-poolparty". När det var dags att åka därifrån så var det inte enkelt att ta farväl.
De följde med mig upp till bilen där vi kramades om. Jag berättade för dem om breven som jag hade skrivit och hur de får läsa dem på planet. Vi kramades lite mera. Någonstans när en av tjejerna frågade om jag hade skrivit samma meddelande i alla breven eller om de var individuella. Jag sa som det var och de tyckte alla att det var så sött och någon stans här så brast det för mig. Jag hade inte planerat att gråta (jag hade inte planerat att inte göra det heller), men det var liksom oundvikligt.
Jag fick ytterligare en hög med kramar samtidigt som tårarna rann. Slutligen så lät jag dem gå och jag kände mig sedan oerhört tom när jag for ivag i bilen.
Jeni, Milena, Marie & Anna.
I love each and every one of you, and words can't describe how much you all mean to me. Thank you for being there throughout this journey.
Massor av bilder, javisst. Så blir det när man sitter uppe sent och känner sig kärleksfull och melankolisk.
